Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Du blir aldrig fri från Ekelöf

+
Läs senare
/

Hör han viskar med sin spruckna röst. Crister Enander om hur en luffare bosatt sig i hans cykelskjul.

Han har bosatt sig i cykelstället nere på gården, ett rangligt plåtskjul som inte sett målarfärg sedan sent fyrtiotal. Om nätterna, när vindarna viner och viskar onda tankar, hör jag hans hesa stämma viska fram stavelse efter stavelse, rösten sprucken av strupcancerns väsande och raspig av årtionden av hårt drickande.

Gunnar Ekelöf blir man aldrig fri ifrån.

Har han en gång slagit sina långa och finlemmade fingrar ner i själens mörka vrår är man fast för alltid. Såsom innesluten i en magisk trollcirkel av ord, tankar och vässade reflektioner som skaver och sticker, som skapar både glädje och förstämd sorgsenhet. Därför måste hans dikter finnas tillgängliga. Nu har Svenska Akademien gett ut ”Samlade dikter” i två band. Kommentarerna är exemplariska och fungerar som en hjälpande ledstång nerför den mörka trappan in till de många rum Ekelöf skapar med sina ord.

Det finns bara ett sätt att närma sig Gunnar Ekelöf.

Öga mot öga, nervtråd för nervtråd – skälvande, själsligt avklädd och uppriktig i sökandet; törstande efter de ord som skänker lindring och likgiltighet, lidelse och lust, närhet och distans, som ger styrka och mod att uthärda livets lidande. Du är tvungen att sätta dig där på backen nere i cykelstället i sörjan och leran, du måste hasa ner för den gamla spruckna husväggen och slå dig ner bredvid den fylleärrade poeten och lyssna.

Och lyssna ytterst uppmärksamt, lyhört som en lomhörd.

Bilderna tränger sig då på med det självupplevdas smärtsamma styrka. Ekelöf skulle ha insisterat, skriver Anders Olsson i sitt engagerande förord, att ”poesi är erfarenhet.” Landet, detta bistra mosterland med skinande diskbänkar och kvadratiska moduler, detta främmande land med sin antiseptiska anonymitet och sitt aggressiva ordningssinne, rumsterar runt i alla trötta hjärnor. Det vet Ekelöf bättre än de flesta.

Vad vill han? Vad kräver Ekelöf av oss? Vad viskar han därute i natten?

Första lärdomen är lika lätt formulerad som svår att efterleva. Detta att vad som är botten i honom är botten i dig, och är det också i mig och i kvinnan som sover sina sönderrivna nätter i en kall källare. Under huden, bortom förställning och konventioner, är vi alla lika. Pengar och ära, världens prunkande prål och läpparnas bekännelser, allt är fåfängligheternas fåfänglighet.

Innerst inne är vi ensamma och tvivlande, sökande och förtvivlade onanister som söker en förlorad helhet, en harmoni som gått förlorad.

Vad är det vackraste ni vet?

Fåglar på kyrkogårdar, fjärilar på slagfält,

någonting mitt emellan. Jag vet inte.

Er älsklingshobby? Jag har inga hobbies.

Er lilla skötesynd? Att onanera.

Så skriver Ekelöf i dikten Enquête.

Det kan verka vara ett banalt och kanske plumpt påpekande, men det är en av grundförutsättningar för vad Ekelöf har att säga. Det finns inga hästar höga nog, inga marmorpiedestaler tillräckligt vackert ornamenterade för att förmå förvandla människan däruppe eller folket därnere till någonting annat än just – människor. ”Min väg till litteraturen”, slår han fast, ”är helt och hållet en outsiders.”

Den insikten förutan förblir Ekelöfs diktade världar svårbegripliga. Först när botten är nådd, när själva livsroten grävts fram ur mylla och dynga, kan vägen uppåt – mot ljuset och insikterna – påbörjas. Då, och först då, kan vi försöka höja oss upp till de höjder som det innebär att vara en autentisk människa.”En diktares första uppgift är att bli lik sig själv, att bli människa.”

Samtidigt lär Ekelöf att ingen någonsin – egentligen – kan bli hel. Livet är som det krossade kruset vars skärvor inte går att foga samman, en svunnen helhet, en brist och plågsam saknad. ”Det förefaller mig som om jag förlorat något jag inte kan vara utan, men jag vet inte vad det är. En stilla, vanmäktig smärta sjuder inom mig och genomtränger mig, men jag vet inte varför.”

Det är bristen som är avstampet, själva det existentiella utgångsläget, för nästan allt vad Ekelöf skriver. Brist som frånvaro, brist som förlust och en kärlekens karga knapphet. I bakgrunden finns barndomens mentala fängelse, murat och gallerförsett genom faderns sinnessjukdom. Gerhard Ekelöf leddes runt i våningen, satt i sin stol och talade lallandes ett språk som ingen begrep, onåbar med den syfiltiske dårens blanka blick. Och därtill en moder kall och lika varmhjärtad som en djuptfryst fiskpinne.

Han står där, vinglig och vresig i sitt vankelmod, och samlar på människors mardrömmar och livets allra bittraste örter i sitt skaldeherbarium. Men sedan tystnar de ylande bokstävlarna och framgäspade vokalerna. I stället kommer det ödsliga, nästan skräckinjagande skrattet. Jag hör det nu. Det skrämmer mig. Det hostar och snörvlar, det rasslar bland de rostiga cyklarna.

”Det kunde vara flabbigt, det kunde vara snyftande, det kunde vara alldagligt, det kom ibland oväntat”, skriver Peter Mosskin om sin morbror Ekelöf. ”Det fanns i hans skratt en gråt.”

Ekelöfs världar är långt ifrån enbart fyllda med elände, lidande och dödens mäktiga gudinnor. Snarare är det så att en av de få saker som Ekelöf verkligen förkunnar – annars allergisk mot predikotonen – är att det gäller att ta spjärn mot bristen, att använda bottenkänningarna till avstamp, för att sträva uppåt mot ljus och klarhet. När bristen är fixerad finns tid för uppsluppenhet, glädje och dråpliga dårskaper. Då går den gistna dörren ut till glädjen, den ömtåliga lyckan, äntligen att öppna. Ekelöf älskade upptåget, skämtsamheterna, såväl snälla som elaka verbala pisksnärtar. Det finns en skrämmande scen, en häxsabbat, som Olof Lagercrantz återger i sin minnesbok. Det är en middagsbjudning. Gästerna är artiga, verserade och bildade på gammaldags vis. Ekelöf sitter tyst, aningen surmulen och vattnar målmedvetet sin törst. ”Mitt under måltiden reste sig Gunnar, gick runt bordet och viskade ett ord i örat på varje gäst. Tårar sprang fram var han kom. Det var ett slags svart trolleri.”

Det är Ekelöfs ena ansikte, den groteske och gallsprängde getabockens. Hans andra anlete är milt, vänligt, barnsligt glädjefullt. Två sidor, två motstridiga temperament i ständig kamp om herraväldet, sida vid sida, lika nödvändiga, lika självklara. Men få tycks idag komma ihåg att Ekelöf på sitt underfundiga och underjordiska sätt är en ovanligt rolig författare. Hans humor blänker till i det djupaste av mörker. På samma sätt som demonerna dansar sin mardrömsdans även de soligaste av dagar.

Ekelöf får inte bli ett mumlande monument på piedestal.

Alltför många har alltför ihärdigt försökt att sätta honom däruppe – avskärmad, upphöjd och beundrad men inte förstådd. Hans ord och underrättelser från främmande världar måste – om och om igen – slitas ur akademikernas händer och orden befrias från de devotas inställsamheter.

Ekelöf tillhör inte deras ofruktbara och sterila värld. Han är en främling i tillvaron, en seende bland blinda. Han är kvar därute i cykelstället. Cigarretten är tänd och pluntan nästan tömd. Jag, och många med mig, hör hans hesa stämma i nätternas svärta.

”Jag bekänner mig till upproret”, viskar Ekelöf. ”Jag har varit ett slags luffare i anden.”

Gunnar Ekelöf

”Samlade dikter I-II”

Inledning: Anders Olsson

Kommentarer: Anders Mortensen & Anders Olsson

(Svenska Akademien & Atlantis)

Annons
Annons
Annons