Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En värdig bygdegård för Östersund

Jag hittade den här snutten i min dator, daterad 24 februari 2005:

Stackars Östersund saknar något som snart sagt varenda byhåla i Jämtland har: en bygde­gård.

Annons

En byggnad dit alla åldrar är välkomna, där det går att arrangera konserter, teaterföreställningar, fester, utställningar, möten.

Jag kom inte längre än så.

Tanken föddes ur den förtvivlade kampen för att hitta ett värdigt hem åt den nystartade Klubb SAM, det eviga krånglandet mellan nedläggningshotade fik, stökiga pubar, trista konferenslokaler (ibland, som i fallen Storsjöteatern och Folkets Hus förklädda till kulturhus) och ett hotell som svalt en gammal teater, spottat ut själen och behållit namnet.

SAM är den tredje musikföreningen av liknande art som jag varit med och startat sedan jag kom till Östersund för 32 år sedan.

Den första föreningen var uppkallad efter en rivningskåk och dog när den revs eller några månader senare, efter en husvill period med nedslag i alla möjliga improviserade hem.

Den andra föreningen kom igång när tre företagsamma tjejer köpte ett fik och jag stötte på en entusiastisk jazzmusiker på stan.

Efter drygt ett år gav tjejerna upp och fiket förvandlades till något annat. Förening nr 2 var nu ute på gatorna.

Vi fick husera i små stugor i utkanten av stan, till och med arrangerade en konsert i kaféet på busstationen (som de inbokade artisterna aldrig låtit mig glömma)

Den föreningen gick senare i graven av andra skäl, men en vettig hemmalokal hade kanske styrt in den i rätt riktning innan det kunde ske.

Klubb SAM är numera mindre klubb än arrangörsförening, och det hänger på sätt och vis också ihop med hemlösheten.

Men med den stadsbygdegård jag drömde om för sex år sen så kunde SAM lätt klara av att vara bägge delar.

Klart att det ska vara en bygdegård som är värdig den största staden i södra Norrlands inland.

Alltså: prioritet nummer ett, en akustiskt välkonstruerad konsertsal som kan rymma en symfoniorkester med motsvarande publik.

Därtill mindre salar, loger, övningsrum, fik, restaurang… ja, smådetaljerna kan vi komma överens om.

Men inget skrytbygge – ingen björntand, inget guldskimrande höghus, ingen superkal snobbkåk i stil med den gråa lådan i Uppsala.

Ett ändamålsenligt hus i centrala stan som passar in i den övriga stadsbilden och vars huvudförtjänst är det som sker inuti.

Det finns gott om folk med goda idéer om vad det kan vara, och viljor och krafter att hålla ett sådant hus sjudande av liv.

Idrottsrörelsen har länge haft glädje av bestämda ledare som kunde konsten att peka med hela handen.

Kulturvärlden har varit mesigare och mera splittrad.

Men nu har vi ett initiativ, ett upprop att ta ställning till. Jag är med!

Alistair Cochrane

Annons
Annons
Annons