Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Förintelsen från fakta till fiktion

+
Läs senare
/

I dag inträffar den internationella minnesdagen för förintelsens offer. Över hela världen hedras minnet av dem som mördades under nazismen. Just nu står vi inför ett paradigmskifte, menar kritikern Örjan Abrahamsson. Ögonvittnena är döda och ett av historiens mest ofattbara brott är på väg att förvandlas från levande minne till historia.

”Ingenting är uppdiktat” försäkrar Primo Levi i förordet till förintelselitteraturens mest berömda skildring, ”Är detta en människa?”. Tiotusentals andra överlevande har drivits att samma berättatvång.

Sedan Auschwitz befrielsedag den 27 januari 1945 – en djupt symbolisk, sedan 2001 även offentlig minnesdag – är det idag inte längre möjligt att överblicka alla självbiografiska vittneskildringar. Primo Levi och lejonparten överlevande nedtecknade sina upplevelser nästan omedelbart efter krigsslutet, men än i dag utkommer det nya berättelser.

Sjuttio år efter förintelsen tror jag emellertid att vi står inför ett slags paradigmskifte därför att det snart inte finns några överlevande kvar. Förintelsen befinner sig på gränsen att förvandlas från att vara en del av den judiska och europeiska erfarenheten, till att bli en förvisso exceptionell, likväl historisk händelse bland andra.

I den som sagt oöverskådliga förintelselitteraturen tror jag likväl att man kan urskilja två och två diametralt motsatta utgångsperspektiv som delvis hänger samman med när vittnesmålen nedtecknades. Å ena sidan, tydligast artikulerad av Primo Levi och senare Elie Wiesel, övertygelsen om att förintelsen måste skildras sanningsenligt och vara självupplevd, vilket innebär att det är ett direkt missgrepp, än mer absolut omoraliskt att fiktionalisera förintelsen. Den övertygelsen dominera förintelselitteraturen närmast efter andra världskriget.

Å andra sidan den lika starka övertygelsen hos andra författare som menar att det vore förmätet att tro att judarnas öde i Lodzghettot, Auschwitz eller Treblinka någonsin kan förstås, ens genom autentiska berättelser. För dessa författare är den enda framkomliga vägen att gestalta förintelsen som fiktion. Förintelsen måste rentav fiktionaliseras, hävdar det perspektivets mest kände företrädare, nobelpristagaren Imre Kertész. Vidare menar han även att verkens litterära kvalitet har avgörande betydelse. Endast fiktionen kan – möjligen – göra förintelsen fattbar.

Så återkommer det i Kertész ojämförliga, litterära ”Mannen utan öde” två centrala upplevelser från livet i Auschwitz: långtråkigheten – och ”stunderna av lycka”. För Kertész är just sådana skenbart paradoxala detaljer avgörande för att människor – möjligen – ska kunna för så förintelsen. Och inse att förintelsen inte är historia utan en samtida realitet.

Kertész litterära kvaliteter och moraliska resning tror jag väsentligt har bidragit till att det numera finns en rad icke-judiska författare, utan personliga kopplingar till förintelsen överhuvudtaget, som har ägnat år av forskning för sina ”romaner”. Som Steve Sem-Sandbergs” De fattiga i Łódź ”(2009) eller ”Arons bok” (2015) av amerikanen Jim Shepard. Intressant nog har ”Arons bok” (2015) det gemensamt med Kertész klassiker ”Mannen utan öde” att berättelsen medvetet och konsekvent skildrar förintelsen ur ett barns eller en tonårings begränsade perspektiv, skildrat i ett slags evigt nu.

Det är ett effektivt berättartekniskt grepp, samtidig ett slags moraliskt ställningstagande, Att inte sentimentalisera. Att inte skriva med facit i hand. Att trovärdigt och osminkat skildra det gradvisa, inre förfallet (Kertész). Eller att tvärtom trovärdigt skildra den gradvisa inre mognaden och spirande medmänskligheten (Shepard). I det senare, skenbart lyckligare fallet är dock Arons och Warszawaghettots slutdestination förintelselägret Treblinka. Där 900 000 judar mördades under femton månader. Varav 54, kanske 57 judar överlevde. En av dessa var Chil Rajchman vars enkelt, rakt berättade och ofattbart helvetiska ”Jag är den sista juden – Treblinka (1942-1943)”, nedtecknas redan under andra världskriget. Läs den, och du förstår varför Rajchmans tillät publiceringen först efter sin död, 2004.

Vid sidan av Imre Kertész är en författare som mest konsekvent, innovativt och litterärt framgångsrikt gestaltat förintelsen sannolikt den tyske, icke-judiske författaren W.G. Sebald. Född 1944, växte han upp i ett Tyskland där nazismen och förintelsen var tabubelagda ämnen – fadern var nazist och frisläpptes först 1947. Sebald valde att som vuxen gå i engelsk exil och det var där han skrev sina banbrytande romaner främst om judiska överlevare. Romaner som är så lågmält innovativa att han egentligen upptäcktes på allvar först efter sin alltför tidiga död i en bilolycka 2001.

Sebald skrev fiktion men under en så sofistikerad, precis mantel att läsaren gärna tror sig läsa en biografi. Sebalds sista bok ”Austerlitz” handlar om en brittisk man som i vuxen ålder plötsligt får veta att han är jude och räddades från förintelsen genom att adopteras av ett djupt religiöst, kristet par i Storbritannien. Sebald rekonstruerar berättelsen med all sin prosaiska skicklighet och som läsare pendlar man mellan att läsa boken som en roman och en dokumentär.

Fortfarande publiceras emellertid självupplevda berättelser. Under 2000-talet är en av de mest överraskande och säregna Otto Dov Kulkas ”Dödens landskap” vars undertitel mer än antyder författarens vacklande förhållande till den så kallade objektiva sanningen – ”Reflektioner kring minnen och fantasi”. ”Dödens landskap” uppmärksammades knappt när den publicerades på svenska 2013, samtidigt fick den ett överväldigande mottagande på många andra språk (det hebreiska originalet utkom 2006).

Otto Dov Kulka, född i Prag 1933, är historieprofessor vid Jerusalems universitet, specialist på bland annat de så kallade familjelägren i Theresienstadt och senare Auschwitz. Det vill säga de uppvisningsläger som nazisterna skapade för att visa omvärlden och Röda korset att judarna behandlades väl. Det märkvärdigt lättlurade Röda korset svalde helt bluffen Theresienstadt och inställde därför besöket i Auschwitz familjeläger i, vars 5 000 människor omedelbart mördades, utan lägrens sedvanliga ”selektion”.

Redan 1984 skrev Kulka den första historiska redogörelsen om familjelägren för Yad Vashem, förintelsemuseet i Jerusalem (artikeln återfinns som ett appendix i ”Dödens landskap”). Men utan att nämna att han själv tillhörde, och är en av de mycket få som överlevde nazismens familjeläger. Först på 90-talet började Kulka diktera sina hågkomster för sig själv, utan att ens nämna det för sin familj. Senare resulterade hågkomsterna i denna fasansfulla bok som skildrar den absurda, kosmetiska tillvaron i familjelägren. Barnen fick gå i skola, teckna, spela teater. Dessutom lärde sig att sjunga Beethovens ”Ode till glädjen” – ett par hundra meter från Auschwitz brännugnar.

Redan titeln på Kulkas tankeväckande, synnerligen läsvärda bok – ”Reflektioner kring minnen och fantasi” – visar att författaren som ju är historiker är fullt medveten om minnets svackor. Samtidigt att han lika övertygad om den fiktiva litteraturens potentiella kraft.

Förintelselitteraturen är givetvis ett kapitel för sig, men belyser faktiskt även en utveckling, möjligen en problematik inom romankonsten överlag, som vore värt att titta närmare på. Det gäller förstås själva frågasättandet av autenticiteten i dokumentären och självbiografin, belyst redan i titeln på Kjell Espmarks ”självbiografi” – ”Minnena ljuger”(2010). Det handlar om det i dag så omhuldade, omdebatterade fenomenet autofiktion. Långt före Karl-Ove Knausgårds”Min kamp” skrev Strindberg ”Tjänstekvinnans son”. Skillnaden mellan autenticitet och fiktion belyses på 2000-talet av ett annat populärt och tvetydigt semantiskt knep. Som när Stig Larsson i sin förfärande uppriktiga självbiografi väljer att kalla berättelsen ”roman”.

All denna uppriktiga eller fega bedräglighet påminner mig om en aforism från Kertész ”Galärdagbok” som jag själv ofta funderar över. ”Det står klart att jag alltid kommer att förbli outgrundlig för mig själv” Men om vi är outgrundliga till och med för oss själva, hur ska vi någonsin kunna förmedla någonting av vikt till en annan människa? Om man fullföljer tankegången, innebär det inte litteraturens och konstens död?

Längre fram i ”Galärdagbok” nyanserar Kertész aforismen, ger den ett slags hopp. ”Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande, och etiskt sett har ingenting förändrats. Alla erfarenheter är gagnlösa. Men i hemlighet, förborgat, måste dessa erfarenheter ändå leva någonstans.”

När de sista överlevande nu är på väg att förvinna är det viktigare än någonsin att minnas förintelsen som en del av vår samtidshistoria. Och jag tror som sagt att vi står inför ett slags paradigmskifte, som delvis började inledas för ett par decennier sedan. Det handlar om att inte längre enbart en överlevande författare som Imre Kertész utan också om att icke-judiska författare, från W.G. Sebald till Jim Shepard, skriver in sig själva i den judiska historien, som är Europas och mänsklighetens historia.

Att förintelsen är ofattbar innebär bara att vi måste fortsätta att försöka förstå den. För att förstå oss själva. I går. I dag. I morgon.

För övrigt har forskning senare visat att Primo Levi faktiskt inte var helt sanningsenlig i ”Är detta en människa?”. Levi omdiktade försiktigt för att inte utlämna andra människor.

Ett moraliskt imperativ som även ekar genom Kertész verk. För att fritt citera nobelpristagaren. Det mest fruktansvärda med förintelsen var inte vad nazisterna gjorde med människorna, utan vad människorna tvingades att göra med sig själva.

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons