Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

... här osar det Clapton lång väg

JJ Cale
Roll on l l l l

K’naan
Troubadour l l l l

Annons

Roll on

Because Music/Warner

l l l l

varit i gasen i nästan 40 år, och med 15:e studioplattan finns det få tecken på att Cale är klar med musiken. En jazzigt svängig, och framförallt sådär skönt tillbakalutad upplevelse, det är nog den bästa sammanfattningen jag kan ge ”Roll on”.

Spåren där det lugna, och just tillbakalutade, äger rum är överlag de bästa, exempelvis ”Leaving in the morning” och ”Who knew”. Poppigt jazziga kreationer med hälsosamma doser av okonstlad blues. När det kommer till det mer bluesiga, så står titelspåret ”Roll on” ut och glänser. ”Roll on” är nämligen en kollaboration med Eric Clapton, och det hörs inte bara direkt. Det osar Clapton lång väg, en doft som faktiskt märks på många av albumets spår, i mindre doser.

”Roll on” är en skiva på gamla premisser, men av en man som inte direkt är någon ungtupp längre själv. Och det känns rätt. Att göra kvalitativ, ärlig och helylleamerikansk bluesrock är i dessa tider bara välkommet, känner jag. Det lugna tempot känns visserligen lite väl lunkande i vissa låtar, men stör ändå inte helhetsupplevelsen. Sista låten ”The taker” bär upp det mesta.

Troubadour

A&M/Universal

l l l l

rapmusik med somalisk touch? Det är svårt att inte få gerillavibbar, att det ska vara något överpolitiskt och maffigt. Och ja, visst finns politiken invävd i K’naans musik, men det blir aldrig för mycket. Det poetiska imponerar mer än just det politiska, och faktumet är att K’naan ofta är så vältaglig att många andra rappare borde ställa sig i skamvrån.

”Troubadour” går i ett jämnt, högt och ofta riktigt peppande tempo, och trots att vissa låtar känns lite väl spretiga, så är det

K’naans rap som håller ihop allting. Han är helt enkelt otroligt grym, och när han river av sina tänkvärda texter över (mestadels) sylvasst producerade beats så är det svårt att ens anmärka på något. Det handlar inte om någon image, det är inget falskt, utan bara riktigt bra hiphop av en person med nog historier för att enkelt fylla ett par album till. Och då har mycket krut redan lagts här på Troubadour.

Spåret ”America”, där celebra Mos Def och Chali 2na gästar, är ett av skivans bästa spår, och imponerar verkligen i all sin enkelhet. Okomplicerat är bara förnamnet, men ändå fingerfärdigt utfört. Och det är ju så jag gillar min hiphop. Något som inte känns lika smidigt utfört är ”If rap gets jealous”, där Metallicas Kirk Hammet river av lite tunga riff. Det känns lite rapmetal, och låten framstår mest som det svarta fåret i sammanhanget. Annars är Troubadour är en grym platta.

Annons
Annons