Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hatet som brinner i Sverige

/

Näthatarna upplever vind i seglen. Inte ens Facebook bemödar sig om att rensa bort hatet. Kristian Ekenberg läser böckerna om nätkrigarna.

Annons

Han är en av skrivbordskrigarna. En av dessa som spyr in i mejlkorgar och i kommentarsfält.

I andra delen av Henrik Bromanders trilogi om modern manlighet är det näthatets psykologi som står i fokus. Vi stängs in i ett klaustrofobiskt rum tillsammans med Joel, ett rum med neddragna persienner som luktar av sperma och desperation. Mycket effektivt blockerar Bromander alla utgångar ur näthatets värld. Efteråt tar det timmar, och en dusch, för att spola av sig konspirationsteorier och havererad människosyn.

”Vän av ordning”, som är den nyutkomna romanens titel men också Joels alias som näthatare, skildrar en radikaliseringsprocess. Joel börjar sin nedstigning i Hades som ett troll, en provokatör som hetsar upp människor för kicken i det. Men tidsfördrivet muteras till en mer ideologiskt driven kamp.

Han äcklas av etablissemangets Sverigebild, som upplevs ligga långt från det han själv ser med egna ögon. Invandringen är inte hans enda måltavla, utan Henrik Bromander lyckas fånga näthatets breda palett, där islamofobi blott är en beståndsdel. Det är hela det moderna Sverige som agget riktas mot, ett Sverige där minoriteter uppmärksammas av politiker, där kvinnor tar stort utrymme i offentligheten och där homosexuella får gifta sig.

När Lisa Bjurwald 2013 gav ut boken ”Skrivbordskrigarna”, fanns det en brist på kött och blod i skildringen av näthatets aktivister. Ensamma män framför tangentbord med digitala liv är inte en lika tacksam grupp att skildra journalistiskt som huliganer som slåss på gatorna.

Henrik Bromander lyckas dock skapa en trovärdig gestalt av kött och blod, dels genom att bekräfta nidbilden av skrivbordskrigaren, dels genom att nyansera den och hitta det individuella i det allmänna.

Researchen är gedigen och legoklossarna välplacerade i den högerextrema värld som Bromander bygger upp, på samma sätt som kroppsbyggarens anabolastinna universum i ”Riv alla tempel” (seriens första del) pepprades med trovärdiga detaljer. Det är en roman som är omistlig för den som vill förstå strömningarna i Sverige 2016.

Näthatet och högerextremismen har annars skildrats från andra sidan, även om Mattias Gardells bok ”Raskrigaren” om Peter Mangs rör sig i samma skugga som ”Vän av ordning”. Rebecka Bohlins nya bok ”Tackla hatet” är däremot just en skildring från den andra sidan, från dem som drabbas av näthatet. Hon målar initialt ett porträtt som känns igen från Maria Svelands ”Hatet” och redan nämnda ”Skrivbordskrigarna”. Kända svenska debattörer och journalister som Alexandra Pascalidou, Åsa Linderborg och Martin Klepke – som hittade en bomb i sitt hem – får berätta om näthatet som en del av vardagen, en ständigt pågående nedbrytningsmekanism. Även om Rebecka Bohlin inte drar sig för att citera de mest vidriga exempel på hat från mejlkorgarna, är det ändå svårt att sätta sig in i vad en aldrig sinande ström av sådan korrespondens gör med psyket.

Det som ”Tackla hatet” tillför genren är att den inte nöjer sig med att skildra näthatet, utan dess raison d'être är som ett slags handbok i motstånd. Hon avslutar med ett kapitel med konkreta tips, som att hotade bör undvika att röra sig i samma mönster (ta olika vägar hem från jobbet), ställa arbetsmiljörättsliga krav på arbetsgivaren och även mycket konkreta råd som att ha koll på nödutgångar och en fungerande brandsläckare i hemmet.

Som progressiv skribent lägger Rebecka Bohlin fokus på hur vänsterdebattörer drabbas av näthat. Det är olyckligt, på samma sätt som att antirasism har kommit att förknippas med vänstern, då näthatet är ett så mycket större problem än enbart en angelägenhet för ytterkantsvänstern.

För näthatare som Joel i ”Vän av ordning” kan alla politiska uppfattningar till vänster om Djingis khan attackeras, och skillnad görs inte på liberala ledarskribenter på DN och krönikörer på vänstersajten Politism. De är alla ”kulturmarxister” och ”förrädare” som sålt ut Sverige enligt denna vrickade världsbild.

Jämför man skildringen av näthat i ”Skrivbordskrigarna” jämfört med ”Tackla hatet”, blir det påtagligt att tonen har förändrats. Trollen har kravlat fram ur sina hålor, känner vind i seglen. Marginaliserade typer som gömde sig bakom anonyma avatarer vågar nu öppet loska i offentligheten. Ett brett stöd för hatet upplevs, påeldat av att offentliga personer i sociala medier jublar när högerextremismens huliganer tar lagen i egna händer.

Joels hotfulla tirader kommer till slut ikapp honom och anonymitetens mask lyfts bort, men näthatet lever ändå gott på nätets status som ett laglöst land. Myndigheterna står skrämmande handfallna inför problemet och många av de drabbade i ”Tackla hatet” vittnar om att de har gett upp om att polisanmäla.

Men även om det är svårt att komma åt troll i nätets grottsystem, borde de kunna avhysas från dess skinande galleria. Facebook har visat en anmärkningsvärd och provocerande flathet i frågan, vilket DN har uppmärksammat i en artikelserie nyligen. Resurser saknas knappast hos sociala medier-jättar, som sörplar i sig intäkter som tidigare gick till ansvarsfulla publicister som lagt resurser på att hålla en anständig ton i kommentarsfält.

"Återigen slås man av den groteska kontrasten. Den arrogans som Facebook uppvisar inför yttranden som innehåller allvarliga kränkningar och hot om våld står i skriande kontrast till den inkvisitoriska iver med vilken företaget kastar sig över påstått sedlighetssårande bildmaterial – senast i veckan bannlystes ett verk av den belgiska popkonstnären Evelyne Axell, föreställande en kvinna som äter en glasstrut. Så ser det ut när skenhelig amerikansk företagsmoral tillåts sätta en ny universell publicistisk standard", skriver DN:s kulturchef Björn Wiman.

När jag till slut får lämna Joels lugubra värld, och sista sidan är läst, dröjer jag mig ändå kvar och bläddrar tillbaka i romanen. Till ett parti som skildrar Joels nyväckta intresse för Israel och judendomen, som upplevs som en bundsförvant mot islam.

”Att ha något att tro på. Det hade inte varit dumt”, skriver Bromander.

Problemet är mer komplext än så, men just denna aspekt utgör nog hjärtat i näthatets och högerextremismens kropp – att det inte finns någonting att tro på i globaliseringens marknadsekonomiska tidevarv.

*

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Annons
Annons
Annons