Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idrottsplatserna där drömmar föds och dör – och där vi lär oss vara människor

Sverige har en unik, kulturell skatt i form av gamla idrottsplatser som fortfarande är i bruk. Gabriel Ehrling har läst en bok om platser som lär oss vara människor.

Annons

Fotbolls-VM. Ravellis straffräddning mot Rumänien, Brolins snurrande målgest och känslan av att vi vunnit guld – fastän valören var brons. Jag minns inget om sommarvädret under nio år av 90-talet. Men jag minns att sommaren 1994 var varm.

Även vi som vill låtsas som att tävlingsidrott inte har någon större betydelse för den egna identiteten och vardagen undkommer den inte. Det hjälper inte hur snabbt man bläddrar förbi sportsidorna: Idrotten formar vår uppfattning av samtiden.

Bilden av att kyrkan står mitt i byn är vanlig i skildringar av Sverige. Men i själva verket är många bruksorter för unga för att ha välsignats med en sådan. Ett säkrare kort är att det i samhället (eller i alla fall i utkanten av det) ligger en idrottsplats. Nu har en journalist och en gammal elitfotbollsspelare skrivit en bok om landets mest anmärkningsvärda.

Boken är gjord för att kunna ligga framme och bläddras i och här trängs arkitekturkuriosa om läktare och porträtt av lokala eldsjälar med berättelser om idrottsplatser som vaknar ur sin träda när bygden fylls på med nyanlända flyktingar. Jag blir snabbt nostalgisk och bläddrar efter gräsmattor jag själv beträtt under den i sina bästa stunder mycket mediokra pojkfotbollskarriären (jag räknar till tre!).

För precis som vid altaret gör de flesta av oss (minst) ett försök på idrottsplatsen. Där prövas vi och får reda på om vi är snabba, uthålliga, skjuter hårt, slår bra hörnor, kastar långa inkast eller är bra på att nicka. Det är också där som de allra flesta av oss snabbt inser att det inte kommer att bli några straffläggningar där hela landet stannat upp framför tv-apparaterna.

Det lär oss något om vad det är att vara människa

Idrottsrörelsen får ofta kritik för att för tidigt sortera ut och introducera tävling i barns liv. Ibland är det så klart befogat, men man ska för den sakens skull inte tappa bort att snedsparkar och misslyckanden också de är en viktig del av livet. Det är en övning i ödmjukhet att i halvtid höra en klämkäck tränare försöka muntra upp med budskapet att andra halvlek ska ses som ”noll-noll och ny match”.

Det lär oss något om vad det är att vara människa att få stryk med tvåsiffrigt och efteråt trösta sig med segt lösgodis från en vindpinad kiosk. Det är en speciell och ovanlig känsla att dra på sig ett matchställ i lagidrott. De ser likadana ut – men man har också ett eget nummer. Man hör ihop i ett lag, men är också en individ.

Det är svårt att inte bli lite rörd vid tanken på de hundratals timmar som enskilda föräldrar och föreningsledare lägger ner

Bokens korta artiklar om respektive idrottsplats, med tillhörande bilder, har en styrka i att de lyfter fram det ideella arbete som annars lätt förblir dolt bakom nyklippta gräsmattor, kritade linjer och läktare där det ännu inte börjat regna in. Det är svårt att inte bli lite rörd vid tanken på de hundratals timmar som enskilda föräldrar och föreningsledare lägger ner varje år för att få de annars tomma idrottsplatserna att leva.

Att författarna sedan graderar idrottsplatserna enligt ett system man kopierat från Guide Michelin är förstås nördigt så till den grad att bara idrottsentusiaster fullt ut lär förstå poängen (särskilt främmande känns det för läsare som aldrig skulle komma på tanken att åka på en särskild resa för att besöka en idrottsplats).

På sportjournalistikens vis är språket ofta korthugget.

Men det gör inte så mycket.

För det känns genuint.

Ja, även när man sett tio bilder på tomma läktare så känns det spännande att bläddra till den elfte. Varje idrottsplats bär en historia. Och den här boken gör faktiskt en kulturgärning som gläntar på dörren till närmare 180 av dem.

Annons
Annons