Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

INSPARK: Topless – men inte klass ...

/
  • Feminismen pratar hellre topless på badhusen än om klass, menar Kristian Lundberg.

Annons

En av årets viktigaste texter tycks i det närmaste ha passerat obemärkt förbi i det samtida samtalet om genus och feminism. Den fjärde juni sände P1 en kortare essä signerad författaren Ann Marie Ljungberg. Hon talade om det som hon benämnde som prekärfeminism. Det skulle gå att beskriva det som en feminism som på flera olika plan går i direkt opposition mot exempelvis Nina Björk och den medelklassfeminism som inte tar ställning till ett klassbegrepp. Ljungberg tycks mena att en rörelse som inte direkt relaterar till klass inte är giltig på samma sätt som en feminism som rymmer också en analys av exempelvis ensamstående fattiga mammors situation.

Hon har naturligtvis helt rätt. Men. Det ena utesluter dock inte det andra. Faktum kvarstår dock. Vi har ett prekariat som är ett kvinnokollektiv. De är lågavlönade. De har osäkra anställningar. De har en osäker ekonomi och oftast också ett huvudansvar för barn och barnens omsorg. Det grundläggande för feminismen bör naturligtvis vara att förbättra de ekonomiska och sociala villkoren för den grupp som har det sämst – som har det svårast att förändra sina villkor. Först en rejäl klassanalys och en radikal förbättring av ensamstående mammors ekonomiska villkor – sedan kan vi tala om könsneutrala daghem.

I en debattartikel som nu har ett par år på nacken visar Ulla Andersson på följande alarmerande siffror: ”Totalt lever 57 000 av de ensamstående mammorna under den relativa fattigdomsgränsen i dag, alltså en dryg fjärdedel av alla ensamma mammor. Med relativ fattigdom menas när hushållets disponibla inkomst är lägre än 60 procent av medianinkomsten för svenska hushåll.”

De här siffrorna har inte blivit lägre, tvärtom.

Vi tycks helt ha valt bort klass och etnicitet när vi idag talar om feminismen. De rättmätiga krav på att kvotera in kvinnor på chefsposter tycks exempelvis helt ha överskuggat det orättfärdiga faktum att ensamstående mammor är ett eget prekariat som aldrig kommer att vara föremål för en inkvotering till ledningsgruppen för Volvo eller Swedbank. Den feminism som formuleras idag tycks allt mer ha blivit till en emblematisk fråga där man skall ha en uppsättning av färdigpaketerade och snabbt identifierbara åsikter som i sig kan vara viktiga – men som samtidigt inte gör någon praktisk skillnad.

På det sättet blir feminismen år efter år en allt mer ofarlig rörelse som varken utmanar den patriarkala ordningen eller gör skillnad för den grupp i samhället som knappast har ork att debattera frågan om rätten till att vara topless på badhusen. Det är typiskt att Ljungbergs essä helt tycks ha hamnat i radioskugga. Den får inte lov att ingå i det öppna och fria samtalet eftersom den vägrar vara enkel och schablonartad.

Det finns fortfarande möjlighet att lyssna på Ann Marie Ljungbergs essä via Sveriges radios sajt. Gör det.

Annons
Annons
Annons