Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin G Jonsson: Jag är dömd till att tala rikssvenska men bär folkdräkt i mitt pass

Artikelserie
Karin G Jonssons krönikor

Det är ett litet G som smitit sig in i min värld. Under juli och augusti ansökte över 29 000 personer i Sverige om namnbyte. En dubblering jämfört med samma period förra året, enligt Skatteverket. Den 1 juli förändrades den svenska personnamnlagen. Det blev fritt fram att skaffa dubbla efternamn och byta förnamn hur ofta man vill. Och jag kunde inte heller hålla mig.

Annons

Karin Jonsson kan varken bära med sig raukar eller dialekt för att bära med sig sitt gotlandsarv. Därför har hon, likt 29 000 andra i juli, bytt namn.

Det blev inget "Spöke" i förnamn. Inte heller vågade jag gå tillbaka i många generationer för att hitta ett unikt namn som ingen här hört talas om. Och inte har jag gått och gift mig heller. Men jag vill bära mitt arv i mitt pass och på mitt körkort.

Karin Gahnström Jonsson. Denna gång med Skatteverkets uppluckrade regler gick det så igenom i veckan. Passerade obemärkt och levererades på ett A4 i min brevlåda.

Ett fånigt litet extra G mellan mitt födelseefternamn och mitt tilltalsnamn blir det. Men den där bokstaven och bakomliggande namnet ömmar jag så för. Det är en vilja och ambition att bära på båda mina arv i vardagen.

Om inte jag tar det försvinner Gahnströms släktgren från östra Gotland bort från min familj och släkt. I min generation heter ingen Gahnström, förrän nu.

– Onödigt krångligt, säger min farmor. Tänk om du en gång gifter dig eller skaffar barn, hur ska det bli då?

Hon tog Jonsson och lämnade Rydén och Persson i Lillhärdals Östansjö bakom sig. Traditionen är stark, man ska ta makens namn. Men lillhärdalskan bär hon ändå med sig. Jag är istället fostrad i en tid då dialekt inte var häftigt i skolkorridorerna. Min röst är tvättad till rikssvenska något sånär som på några grova "L", en mun som kan säga det korrekta "Östeschund" och en förståelse för den nordjämtska och härjedalska blandning som familjen talar inom husets fyra väggar. Inom de väggarna ryms också min mor som efter snart 30 år i Jämtland fortfarande bestämt säger "naj" och "di" när hon ska neka någon och dua. Hennes gotländska följer henne i varje steg hon tar.

När jag är på Gotland, likt varje sommar, påsk och höst märks det snabbt att jag är fastlänning, sommargotlänning och tillrest. Inget i min röst avslöjar att jag är sprungen ur kalken och raukarna när jag betalar jordgubbarna hos Gutenviks gårdsbutik. Efter några dagar kan jag härma tonerna, men det låter tillgjort och fånigt. Inget i min ordmelodi skvallrar att jag hör samman med kyrkvaktmästare Gahnström i Östergarn.

När jag är i jämtska Gåxsjö har jag fått skämmas för att jag nekade "krusa". Det lät ju som något otäckt och inte som en kakbjudning. På fäbodvallen som tillhör släkten i Härjedalen får jag i vuxen ålder guidas i uttalet. Att "dullkabergä" betyder "dalkarlsberget" får jag veta först när jag fyller 24.

Jag är ett centralortsbarn fostrad i Kälarne. Jag är inte rotlös, men uppvuxen i en tid då dialekt var fult och bondesamhället skulle tvättas bort. Jag yttrar inte själv utåt att mitt arv ligger i Lillhärdal, Kräklingbo, Gåxsjö och Katthammarsvik. I en tid då knappt jag förstår var jag kommer ifrån behöver jag en påminnelse. Ett smycke att bära. En folkdräkt i min id-handling. Ett dubbelnamn. Även om det må vara bökigt, farmor.

Läs fler av Karin Jonssons krönikor :

Jag kommer från sorgebygderna men är inte en dummare människa för det

Myndigheter passar i Jämtland - Einstein är inte stadens verk

Jag tänker på Sikåsförfattaren som dömdes för förtal

Får Jockiboi göra stor konst?

Varför jag stalkar Jon Olsson

Jag har lärt mig heja på svartas kamp men också att svära över "lappjävlar"

Annons
Annons
Annons