Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin Jonsson: Jag har lärt mig heja på svartas kamp men också att svära över "lappjävlar"

Artikelserie
Karin G Jonssons krönikor

Helt som om det är olika ting har samhället lärt mig två saker som möts i bioprogrammet i Östersund just nu. I en salong visas "Dolda tillgångar", eller "Hidden figures" om NASA:s svarta kvinnliga matematiker på 1960-talet. I en annan visningssal går "Sameblod" av Amanda Kernell om en kvinnas relation till sitt samiska arv.

Annons

Häromveckan såg jag dessa två biofilmer som visades på den lokala biografen i stan. Båda är kanske inte de mest lättsmälta verken att tugga popcorn till. Men den ena har jag lärt mig tolka, analysera och känna med. Dras med i och underhållas av. Den andra är så banbrytande och ny i sin form att den rubbar mig totalt. Helt som om det vore skilda världar.

"Hidden figures" följer tre afroamerikanska kvinnor som arbetar som matematiker på NASA. Trots banbrytande jobb (hallå! räkna ut hur fasen ett rymdskepp ska ta sig till månen!?) så fajtas de mot fördomar och diskriminering och det så pedagogiska exemplet: toaletter uppdelade efter hudfärg. Som om svarta kvinnor var en lägre stående människotyp. Jag har lärt mig gråta till dessa storslagna filmer om afroamerikaners kamp. Man vet att det handlar om kampen och att det är något oerhört grymt. Det har filmkonsten lärt mig.

Detta kan jag gråta till, höja näven i kamp och sympati, vilja motverka och uppmärkssamma. För att det gått genom Hollywood-filtret och blivit lätt att ta till sig.

Samtidigt har jag aldrig någonsin sett ett filmiskt porträtt från Sápmi som gett mig samma förståelse. Jag har lärt mig heja på afroamerikaners kamp men också att svära över "lappjävlar". Trots att NASA-matematikernas verklighet ligger ett halvt jordklot bort och ett halvt sekel ifrån min verklighet så har den kampen varit lättare att förstå. För jag har blivit utsatt för den och sett så olika många vinklar av den i bok-form, på tv, i musik och i filmer. Jag kan på en intellektuell nivå se att det inte är skillnad på folk, att det inte beror på pigment om man blir läkare eller tjuv. Ändå är det som att jag inte blivit utsatt och lärt mig förstå den kamp urfolket i grannbyn fortfarande kämpar med.

Jag har inte fått lära mig förstå ett annat sätt att leva än mitt eget liv. Jag har fått lära mig svära över renjävlar på vägen, "lappjävlar" som inte är riktiga naturmänniskor som river upp mossa med motorcross och skoter. Jag har fått förstå att det är något udda att vara renskötare. Att det är något exotiskt i grannbyn, som thaivagnen. Att "lappan minsann är på de hänn vise".

Det är inga onda rasistföräldrar som fostrat mig. Men det är ett samhälle som inte gjort upp med sitt förflutna. Som dragit med sig möglet in i framtiden. Därför är det så fint att se Jon Henrik gå till en tredjeplats i mellofinalen och snurra på reklamradion och vara så jäkla vanlig. Därför är det så fint att se Amanda Kernells "Sameblod" som visas på bio just nu. Ja, på vanlig bio, i fin salong efter visningen av "Lego Batman".

Förutom att det är stort skådespel, vackert foto, verkliga dialekter och en nära berättelse i "Sameblod" så har Kernell träffat in så många femettor: Det är lätt att ta till sig. Kanske har storyn inte beskrivits så filmiskt förrän nu i en tid då vi tar in så mycket information genom rörlig bild. Men vi behöver mer än någonsin de som kan paketera och slå in det i papper som får oss att förstå. Tack Amanda Kernell för att du slagit in något så hemskt i vackraste presentpapper. Tack konsten för att du finns.

Läs fler av Karin Jonssons krönikor.

Annons
Annons
Annons