Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin Jonsson: Jag kommer från sorgebygderna men är inte en dummare människa för det

Artikelserie
Karin G Jonssons krönikor

Annons

Jag kommer från sorgebygderna i östjämtland som inte tillhör byarna av tillväxt och positivitet eller det stråk som går längs europavägen i länet. Mitt uppväxtjämtland är inte fjällen, turister, skidor eller extremsport på något vis. Inte heller ligger min berättelse nära staden som skapade en fotbollssaga. Min plats är heller knappast känd för att vara en gryta för kreativitet eller utstickande på något extremt vis som gör att det bli upphov för uttryck som "Gnosjö-andan" eller liknande.

Karin Jonsson har läst J.D. Vance bok om hillbillyn som kräver arbete i kolgruvorna i Appalacherna. I Jämtland är det skogsindustrin som skapar arbete i glesbygd. På bilden syns kreosot som brinner på stolpfabriken i Kälarne.

Visst vill jag att det ska, så att säga, "gå bra" för den plats jag kommer ifrån, men jag tror inte att alla ska ställa upp i Idol eller slå upp ett Ikea för att bli utmärkt på kartan. Frustrationen över att nämnas i samma mening som håla, underskott och jävlighet skapar dock en motreaktion. Men vi behöver inte hyllas till skyarna för att kompensera för arbetslösheten eller det låga antalet skattebetalare eller de tomma husen. Till exempel har jag svårt att tro att skidtunneln som hela det ekonomiska hoppet i hemkommunen hänger på, kommer locka OS-medaljörer och turistskockar att häcka just här. Men vi är besatta av succéer och fiaskon. Min sågning av en satsning med högt mål speglar också just det. Vi kan nästan inte se ett mellanting.

När jag läser "Hillbilly - en familj och kultur i kris" av J.D. Vance tänker jag på den centralort som fostrat mig, även om det är orättvist. Det skriks inte efter arbete i kolgruvor här och misären är inte lika påtaglig som i det appalachiska landskap som är fokus för den bok jag sorgset tar mig igenom. Den ska beskriva hur Trump kom till makten och hur "Hillbillyn", landsortsmänniskan, sakta går från amerikanska drömmen till att bli otrendig och nu sparkar bakut. Jag förstår frustrationen i att bli utpekad som förlorare och det som vi klassat som det värsta: kusinen från landet som inte hänger med i "vad som gäller". Men "Hillbilly" beskriver också en uppbyggnad av ett eget statussystem, för att man är helt utelämnad och i botten av annan statustävlan. Vance skriver om stora bilar och jakt och egna lagar. Jag ser det här också. Jag känner att jag tillhör det också. För mina meriter räknas inte i den riktiga världen och det gör ont i mig. Platsen jag kommer ifrån är som högst ett litet kuriosa i kanten när jag, som vi alla ska enligt status och trend, kommer till stan.

Därefter läser jag diskussionen efter Dagens nyheters reportage om Östersunds fotbollssaga och efterföljande försvarstal om hur ÖFK orättvist beskrivs som just kusinen från landet som gjorde det omöjliga möjligt, trots att de verkar i en region där älgar spatserar över vägen och tjälskott förekommer i asfalten. Det kan vara en extrem bedrift att spela europaliga utan att vi har bokstavskombinationer och ligger långt från Dagens nyheters centralredaktion. Men vi är så vara vid extremer. Död och liv, succé och fiasko, stad och land. Jag längtar efter lite gråskala.

Men jag hör hit, här kommer jag ifrån. Det är min identitet att klara mig själv för det är ingen annan som gör det åt mig. Kanske sitter det för hårt i mig att jag ska klara den där balansgången, få till den där gråskalan. För attackerna kommer ju så tätt. Värdelös, ett ingenstans, tjälskott. Men jag vill inte bli bitter och klaga på allt utan eget initiativ på lösning. Jag vill heller inte med påklistrat leende fortsätta falskt bara hylla det enstaka ensidiga från andra hållet. Det blir nog att sitta med guldvågen och väga alldeles exakt jämnt mellan positivt och negativt om centralorten, hembygden men också om staden som minsann är lite lagom den med. För jag kommer ju från sorgebygderna men är inte en dummare människa för det. Räkna kan jag.

Läs fler av Karin Jonssons krönikor :

Jag tänker på Sikåsförfattaren som dömdes för förtal

Får Jockiboi göra stor konst?

Varför jag stalkar Jon Olsson

Jag har lärt mig heja på svartas kamp men också att svära över "lappjävlar"

Annons
Annons
Annons