Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin Jonsson: Jag tänker på Sikåsförfattaren som dömdes för förtal

I försomras tog jag en tur till Valsjöbyn. Jag blev påmind om Kerstin Ekman och hur hon berättat om byn. Gjort stor litteratur av en jämtländsk fjällby. Nu låter ju det självklart, för vi har levt med Kerstin Ekmans storverk i många år. Vi har lärt oss att vara en kuliss i "Varg" och att det kanske inte riktigt är exakt så som livet ter sig. Det är en berättelse från Valsjöbyn, men inte alla.

Annons

Hur blir livet i Sikås bäst skildrat?

Men så tänker jag på "Märit". På Ing-Marie Erikssons berättelse från fiktionens jämtländska by som snarlikt skildras som Sikås. En berättelse om fascinationen inför en vuxen människa som inte beter sig vuxet. Jag tänker på Ing-Marie som är den enda författare i Sverige som fällts i domstol för förtal. Den fällande domen menar att hon på ett ställe i sin roman inte dolde verkligheten nog. Hon nämnde en riktig människa i byn vid sitt riktiga namn i en mening. En människa som inte beskrevs särskilt smickrande. Ing-Marie dömdes för att hon inte höll sig till fiktionen, för att hon blandade samman verkligheten och inspirationen med den påhittade berättelsen, platsen och människorna.

Jag tänker därför på om hur det är att vilja läsa om sin bygd, nämnas i Aftonbladet, synas i bakgrunden på "Sune i fjällen". Om min egen vilja att min värld ska få finnas, även i fiktionen. Helst ska det vara så likt min verklighet som möjligt. Jag vill på något vis finnas med i berättelsen om nutiden som jag får uppleva.

Men att existera och beskrivas av någon annans ord, det är vi svältfödda på nuförtiden. Vi har egna narrativ, skriver vår egen berättelse med våra egna alias på facebook och instagram. Därför tänker jag att jag har svårare att förstå författare idag. Författare som inte knattrar ner självbiografiska ironiska 140 tecken långa epos, det vill säga. Det är nog därför är jag på tårna när fiktionen nafsar på min verklighet. På Jämtland.

Ibland tänker jag på Beppe Wolgers och HP Burman som hitflyttade, fascinerade eller både och har berättat om Jämtland. Sjungit om Jamtlandstausen, gjort film om sagolandet kring Öhn. Tänkt att det är en falskare skildring. Men deras berättelser om Jämtland, från Jämtland, till oss, är lika viktiga.

Jag tycker det är vackert att vi har våra kanaler, rakt ut, inget filter. Digital direktkontakt i vår egen berättelse. Men samtidigt tänker jag på böckerna, romanerna. De är en ännu större berättelse från Jämtland, även om det inte är alla.

Läs fler av Karin Jonssons krönikor :

Får Jockiboi göra stor konst?

Varför jag stalkar Jon Olsson

Jag har lärt mig heja på svartas kamp men också att svära över "lappjävlar"

Annons
Annons
Annons