Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kata Nilsson: "Allas lika värde" är en utnött och innehållslös floskel

Annons

I helgen var det Pride i Östersund. Första gången var 2007, då scenen stod på Stortorget och paraden gick genom yranområdet. Nu tågade närmare två tusen personer genom Östersund för att sedan samlas i Badhusparken, även jag. Senare rapporterade lokalnyheterna från Pride och några intervjuades om varför det är så viktigt att delta en sådan här dag. Alla nämnde på ett eller annat sätt “allas lika värde”.

Allas lika värde är ett begrepp som tvättas ur och blivit en floskel, menar Kata Nilsson, som hoppas att nästa generation kan förvälta orden bättre.

Idén om att alla människor är lika mycket värda matades vi med från att vi började förskolan. Det är ett begrepp som är grundläggande i svensk skola och kultur. Det innefattar idén om att jag inte ska tro att någon annan skulle vara mindre värd än mig, att behandla andra som en själv vill bli behandlad, att inte mobba någon, att vara snäll. Men det innefattar också att se sitt eget värde, att inte ta någon skit, och att inte acceptera att någon behandlar mig eller någon annan illa. Det kan kännas självklart att det är vad som menas när det talas om “allas lika värde” men jag vill ändå påminna om det för under min uppväxt nöttes uttrycket ut och blev en innehållslös floskel.

Vi matades som sagt med detta mantra i skolan och under vår uppväxt, men ju äldre man blir förstår man att det vuxna säger och hur vuxna själva beter sig ibland är väldigt olika. Lärarna lyfte fingret i klassrummet och sa att mobbning är dåligt, men valde själva bort kollegor att sitta med i matsalen och slog dövörat till när de hade rast och hörde barnen säga bögjävel till varann i korridoren.

Kanske kom tonåriga Katas frustration över vuxenvärldens hyckleri från att faktiskt ha blivit hjärntvättad att tro att alla människor skulle ha samma värde och en besvikelse över att växa upp och inse att sanningen är en annan.Men jag har sällan reflekterat över vad detta gjort med mig och min vilja att skapa förändring och leva efter mina ideal. Jag vill ju att alla ska behandlas lika, och det finns inget som gör mig argare än folk som avskyr att höra att de inte skulle vara värda mer än hbtq-personer, flyktingar eller andra utsatta grupper som samhället konstant slår ner på.

Jag tror att det är många som har liknande upplevelser från barndomen och jag hoppas att det är idén om förändring som är skälet för många vuxna att gå i paraden. För att vi faktiskt vill ha ett samhälle där ingen ska behandlas illa eller känna sig utanför, där alla får vara precis den de är. För att vi önskar våra barn den möjligheten där vi själva var begränsade av normer och strukturer. Efter lördagen i Badhusparken kände jag mig än mer rakryggad och optimistisk inför framtiden. Det är vad Pride gör med en. Det stärker oss och påminner oss om allt det där viktiga. Nu är det tio år sedan Östersunds första Pride, och det är lika länge sedan jag gick i högstadiet. Jag vet inte hur det är att gå i grundskolan nu, för mina erfarenheter är för gamla, men jag hoppas att jag och min generation kommer vara bättre vuxna och förebilder när det gäller att praktisera allas lika värde.

Annons
Annons
Annons