Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kata Nilsson: Anna Erlandssons konst fick mig att attackgarva på det där pinsamma högljudda sättet jag ärvt av min mamma

Annons

Jag har alltid fascinerats av de som målar i olja. Oljan är ett material i sig som är rätt så svårjobbat, det kräver sin kunskap om tekniken och det behövs också enormt tålamod för att orka vänta medan det torkar. På Galleri Renee hänger nu riktigt enorma oljemålningar av Leif Öhr, som jag inte ens vågar spekulera i hur lång tid de tagit att framställa. Men samtidigt är utställningen som reklam för oljemåleri. Hela rummet lyser i varmt gult, och därmed känner jag mig först dragen till den lite kallare målningen “Spaljén” som, om jag kisar och lägger huvudet på sned, föreställer björkar under våren, då snön smälter och droppar omkring dem och löven knoppar.

Leif Öhr på Galleri Renée. Foto: Kata Nilsson.

När jag börjat ta in rummet så skiljer sig de varma tavlorna med gula toner från varann avsevärt, och varenda en är en vacker ögonblicksbild av avkopplande dagar på verandan, soldränkta köksbord med snittblommor och nakendopp en sommarnatt. En romantisk bild av svensk sommar där pinnstolar är perfekta i sina brister och lemonaden i karaffen svettas. På ett vis var det väldigt passande att jag började denna utställning vid våren, för att sedan jobba mig genom sommaren. Detta besök på Galleri Renee var precis vad jag behövde nu när värmen känns så oerhört avlägsen.

Anna Erlandssons konst på Galleri Remi. Foto: Kata Nilsson

Det fick mig att verkligen attackgarva, på det där pinsamma högljudda sättet jag vet att jag ärvt av min mamma.

Vill man få sig ett skratt är det dock Galleri Remi en ska titta in hos. Det är Anna Erlandsson, vars konst nog många känner igen, som ställer ut en salig blandning här på Remi. Jag vill liksom inte skriva för mycket om alla verken som finns här att betrakta, beundra, och fnissa åt för jag vill verkligen att du som läser själv går dit och kikar. Men jag kan säga att betongskulpturerna med tantigt prydnadsporslin fick mig att skratta högt flera gånger. De påminde mig om internetkonsten Villfarelser, med dess dråpliga texter som här sätter porslinsfigurerna i en jättemärklig och humoristisk kontext. Min favorit är definitivt den med flickan och hunden, som sitter tätt nära varandra och där texten under lyder “Om hon någonsin kom loss lovade hon sig själv att aldrig mer leka med lim”. Det fick mig att verkligen attackgarva, på det där pinsamma högljudda sättet jag vet att jag ärvt av min mamma.  I övrigt är denna utställning utöver humoristisk också väldigt fin att titta på. Det finns mycket att se, och jag rekommenderar att ta flera varv och verkligen undersöka motiven som det hela tiden går att upptäcka saker i.

De är också båda väldigt lättsamma, vilket är nice när jag släpar med min sambo som är ointresserad av konst på utställningar, och han går därifrån helt lyrisk.

Dessa två utställningar är båda väldigt intressanta och roliga och gav liksom en god känsla i magen. Det behövde jag, när jag i helgen tampades med förkylning och skoluppgifter. De är också båda väldigt lättsamma, vilket är nice när jag släpar med min sambo som är ointresserad av konst på utställningar, och han går därifrån helt lyrisk. När det är kyligt ute, är varma färger och humor bästa medicin.

Kata Nilsson, kulturkrönikör

Annons
Annons
Annons