Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kata Nilsson: Hemlängtarhelgen är för mig som hittat hem också

När jag var yngre var Annika Norlin en av mina absoluta favoritartister. Hon skriver vackra men finurliga texter, och har en skör men samtidigt stark röst som speciellt attraherade min tonårssjäl som identifierade sig i vartenda ord. “Jag grät mig till sömns efter alla dar” var nog soundtrack till många av oss som var runt 14 år när hon hade sitt genombrott.

Annons

Annika Norlin som Säkert! på Storsjöyran 2017, Stortorgets scen.

Jag lyssnade särskilt mycket på henne när jag var ute på jobbrelaterade resor inom Sverige, när jag ensam flög till Malmö eller Göteborg för att prata om nånting och i lurarna sjöng Annika om att dricka öl i Norrlands inland. Ni som också rest mycket, vart en än må ha rest, vet känslan av att kliva ur planet på Åre Östersund Airport. Hur det är att se fjällen, känna blåsten, komma ihåg att “just det, det är så här det känns att andas” och inte kunna erinra när en senast fick frisk luft i sina lungor. Just i den stunden finns det inget mer passande än Annika Norlin. Fjällen är fond till det här.

Folk har hajat att om ens vänner sprider ut sig i Umeå, Lund, Mauritius och Stockholm, så skulle jag inte få träffa de oftare ifall jag också hade flyttat

Det finns i många andra mindre orter och städer en bild av att det skulle vara något skamligt i att en vill bo kvar, speciellt när många omkring en flyttar därifrån. “Du har köpt Lonely Planet, du åker för att se det landet snart. Jag låtsas att det är av kärlek till stan jag stannar kvar” som Annika Norlin sjunger i låten “Isarna”. Men fastän jag känner igen mig i orden, så tycker inte jag att det är på det viset här. Jag tyckte kanske det förut, när jag precis tagit studenten och alla omkring mig liksom antog att jag skulle härifrån. Men nu känns det som att folk har hajat att om ens vänner sprider ut sig i Umeå, Lund, Mauritius och Stockholm, så skulle jag inte få träffa de oftare ifall jag också hade flyttat.

Storsjöyran är en hemvändarhelg. Alltså för de som inte bor här året om. Men det blir så där också för mig. Det finns inte en chans att jag skulle åka bort när alla mina vänner kommer tillbaka till stan och till mig. Jag tror det också skulle kunna kallas hemlängtarhelg. För vi dansar på torget och jag pekar menande mot min vän Sofia när Annika sjunger det där om Lonley Planet. Vi viftar med flaggor och jag ser på mina vänner att de inte vill att det ska ta slut när fyrverkerierna går av efter presidentens tal. Det känns vemodigt för mig med, men ändå okej, för jag bor ju här på måndag också.

Det är den nyttiga lokalpatriotismen som Ewert talar om som hela Storsjöyran andas, men som i alla fall jag upplever finns här året om. Att bara älska sin hembygd, vara stolt över den, att vilja utveckla den. Den andan finns, tror jag, inte på så många andra håll i Sverige. Eller så gör den det, men jag är jävig och har helt enkelt bestämt mig för att just min och jämtarnas kärlek till Jämtland är den bästa.

Annons
Annons
Annons