Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kata Nilsson: "Jag har hellre min vardag i Arvidsjaur än i Stockholm"

Denna helg blev kontrasternas helg. Det var inte planerat. Min kusin kom upp för att se matchen på söndag, och reste dagen innan för att hinna hänga lite med oss släktingar.

Annons

Vi hamnade på uteservering och drack mousserande med ett tiotal av hans Djurgårdskompisar från Stockholm. Det var jättetrevligt, men väldigt olikt den vardag jag är van vid. Dagen efter åkte jag och morsan ut till Byhuset på Rödön för att äntligen besöka utställningen “Inlandsresan” som jag länge varit nyfiken på. Det är ett projekt av forskaren Jörgen Sparf och konstnären Lennart Samor. De har tillsammans rest inlandet norrut från Östersund för att intervjua folk om deras hem och vardag i glesbygd. Utanför utställningen möter jag Samor, som förklarar för mig att det varit viktigt för dem att intervjua de i byn som inte alltid kommer till tals, så att inte bara den som skriker högst blir den som hörs.

LÄS OCKSÅ: Kata Nilsson: "Det är inte bara Yran som gör att folk vill komma hit"

Det första porträttet är av en förälder i Borgafjäll, som i målningen sitter vid ett köksbord medan barnen leker på golvet längre in i rummet. Jag tänker på sällskapet kvällen innan och funderar över hur många stockholmare som reflekterat över hur det är att vara småbarnsmamma i Borgafjäll. Verkligheten kan verkligen se olika ut beroende på var en bor, och eftersom Samor förklarat för mig att de sökt efter röster som normalt sett inte får höras så känner jag ett ansvar att verkligen låta de komma till tals genom att noggrant läsa igenomvarenda text. Det tar lång tid, men det är roligt. Flera har finurliga klockrenheter att säga. “Jag har två mil till grannen däråt, och tre mil till grannen åt andra hållet, så man kan säga att jag bor centralt”. Det är lätt att bli politisk när en talar om glesbygd. Det är svårt att inte sätta sig i ett politiskt sammanhang när det handlar om eller brister vid de vardagliga sakerna som närhet till vård eller skola. Men många av de som intervjuats sätter sig själva i ett större sammanhang än så. “Det händer så mycket tråkigheter i världen” säger en som lärt känna flertalet flyktingar som kommit till bygden. “Då uppskattar man sitt eget liv mer”.

LÄS OCKSÅ: Kata Nilsson: "En kvinnas trygghet är viktigare än 1000 personers fest"

Att få veta de här små sakerna om personer, som vilka länder de semestrat i, vilken bil de kör, eller vad en kan märka är viktigt för just den personen, det gör att porträtten får själ. Det blir inte så platt, som det hade kunnat bli, om fokus endast var på det politiska. “Det finns ibland en bild av att de som bor i glesbygd ‘blivit kvar’. Som att folk inte vore kapabla att själva välja var de vill bo. Som att ens kärlek till ens hem inte är lika mycket värd om den inte är i storstan.” förklarar Lennart Samor. Det är vad som projektet till stor del handlar om. Detta är en utställning med väldigt mycket känsla och som väcker många tankar. Både om glesbygd, om vardagen och världen.

Och efter kontrasternas helg känner jag fortfarande att jag hellre skulle ha min vardag i Arvidsjaur än i Stockholm.

-----

Läs mer:

Kata Nilsson: "Selfie-kulturen gör semestern till en tävling"

Kata Nilsson: “Dra fittan i grus” kanske inte var vad de ville säga adjö till sin skolgång med?

Annons
Annons
Annons