Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kata Nilsson: Vi svor en ed om att vi aldrig någonsin skulle ha en “praktisk frisyr”

De har skiljt sig, sålt huset, och nu har han köpt en motorcykel. Hon har sagt upp sig från sitt jobb, färgat håret och skaffat navelpiercing. Kata Nilsson fyllde 24 år i fredags och gick på Marité som hade 18-årsgräns. Dessa är exempel på saker folk säger om folk följt av “… Snacka om ålderskris!”

Annons

Kata Nilsson skriver om vår ambivalenta relation till ungdom och ungdomskultur. På något sätt vill vi vara evigt unga men avfärdar också ungdomskultur och förminskar ungdomsintressen till faser, infall, och påhitt.

Att få en ålderskris är naturligtvis helt orimligt, eftersom vi alla vet att alternativet till att åldras är att dö. Men denna ungdomsbesatta kultur vi lever i får ju oss faktiskt att tro att det går att vara evigt ung, (eller i alla fall se så ut), och att det skulle vara så himla viktigt. Att vara ung är liksom alltid “inne”. När jag var 18 år tyckte jag och mina vänner att vi var "the shit". Det tycker jag fortfarande att vi var, även om jag kan fnissa åt hur vi höll på. Vi gick inte utanför dörren utan smink, även om det innebar att komma en timma sent. Vi hade klackskor när vi gick på krogen även om det var obekvämt och inte speciellt klokt att kombinera med ett klibbigt dansgolv. Vi hörde om våra storasyrrors kompisar som fått barn och klippt av sig håret med motiveringen att “Det är ju SÅ praktiskt”, och vi svor en ed om att vi aldrig någonsin skulle ha en “praktisk frisyr”. Det sociala var viktigt, att festa, att vara med kompisar, att hitta nån snygging att hångla med. Vi hade tjocka kalendrar och djupa handväskor och höga ambitioner med allt vi gjorde. Jag förknippar verkligen min senare tonårstid med glädje och självförtroende, även om det blev några tårar inne på krogtoan där vi trängt in oss fem tjejer i ett pyttelitet bås.

Vi hade tjocka kalendrar och djupa handväskor och höga ambitioner med allt vi gjorde.

Nu för tiden när jag går på stan, så går jag kanske direkt efter jobbet, i mina arbetskläder, lite svettig och osminkad. Håret är uppsatt i en tofs och är fett på det där viset så att om jag skulle dra ur snodden skulle tofsen bestå ändå. Jag känner mig verkligen inte som snyggast i stan, och jag bryr mig inte så mycket heller. Men så ser jag tjejer i tonåren, med fräscha kläder, sminkade som Kim Kardashian och jag känner bara att "Gud vad ni verkligen ÄR the shit".

Vuxenvärlden försöker ofta trycka ner och avfärda tonåringars tankar och intressen, oavsett om intresset är smink, konst eller politik. Ingenting får vara på riktigt. Föräldrar och lärare kan vara de största förespråkarna av jantelagen fastän för mycket självförtroende sällan är ett problem bland tonåringar, snarare tvärtom. Vår kultur är besatt av ungdomen, anti-rynkor, anti-age, men ungdomarnas röster och intressen förminskas till faser, infall, och påhitt. Och gemensamt för alla tonåringar, oavsett generation, är undran om de vuxna omkring en glömt bort hur det är att vara ung.

Jag förstår jag låter som att jag skulle sitta på 100 år av visdom, och jag förstår att skillnaden mellan 18 och 24 år inte verkar så stor, men ens ålder är faktiskt oerhört påtaglig en kväll som i fredags. Jag kunde liksom se Kata 18 år stappla runt i Lady Gaga-galna klackar en bit bort och då kände jag att det inte är så fel att bli äldre ändå. Samtidigt som jag också vill minnas att jag för det mesta stapplade rakryggad, övertygad om att jag och mina vänner var coolast i världen. Det är så en ska få känna så när en är tonåring. Jag önskar alla krogdebutanter att få känna samma kick-ass känsla av att vara snygg, känna sig bäst, och att världen är framför sina fötter. För det är den ju.

Annons
Annons
Annons