Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Östholm: Den gröna bluffen – om miljöbilar och andra vackra lögner

/

Annons

Hon är säker, gamla Bettan.

Även om det är 25 minusgrader och jag glömt sätta i motorvärmaren så mullrar hon snällt i gång. Hon tar sig fram på knöliga skogsvägar, går på låga oljenivåer utan att knorra, drar en bra bit under litern och är en driftsäker klippa. Som en sann primadonna vickar hon på stjärten i vinterväglag, men vi har kamperat ihop rätt länge nu och jag har lärt mig parera hennes små egenheter.

Vi är lite lika, min gamla bil och jag. Vi har varit ute länge i svängen och börjar ärligt talat se rätt medfarna ut – speciellt som vi inte är så petiga med ytlacken. Vi är ganska rostiga och det skallrar lite här och där när man trycker på gaspedalen – men vi är billiga i drift och något fel på grundkonstruktionen är det inte.

Ute på vägarna blir vi omkörda mest hela tiden. En efter en susar de förbi med artigt blinkande xenonljus – vindsnabba, strömlinjeformade bilar som blixtrar fram med superdesignade blinkers och olika fina namn skrivna i silverglänsande relief.

Men jag sitter nöjd där jag sitter. Gamla Bettan har inte bara överlevt flera generationer flashiga fordon som är skrot efter sådär 15-18000 mil – hon är dessutom en av landets miljövänligaste bilar.

Sett till livslängden, och det faktum att gamla Bettan fortfarande är i bruk och inte blivit kasserad och utbytt flera gånger om, är hon i själva verket rena miljövinsten. Miljöbelastningen av att tillverka och köra de eller de bilar som skulle ha ersatt henne – även de grönaste hybriderna – överskrider många gånger den skada gamla Bettan gör under sin långa livstid.

Det handlar om hållbarhet. Olja ska pumpas upp och förvandlas till olika bränslen och smörjmedel och dessutom ingå som kemisk komponent i en lång rad produkter. Malm ska brytas, förädlas, gjutas, svetsas, svarvas och slipas till bildelar. Allt detta och mycket mer sker i bilindustrins komplicerade, giftstinna och koldioxidtunga nätverk av varor och tjänster som löper kors och tvärs över planeten.

Att de nya bilarna är fullpackade med märkesunika lösningar – som dessutom ändras med varje årsmodell – tvingar fram en absurd nyproduktion och konsumtion av allt från blinkersinsatser till avgassystem. Gamla Bettan, välsigne henne, nöjer sig med begagnade reservdelar från skroten och det inte särskilt ofta.

Som grädde på moset är hon enkel att reparera. När andra bilar, fullproppade av avancerad elektronik, måste bogseras till svindyra märkesverkstäder kan vilken bilmekaniker som helst lappa ihop henne.

I sin definition av begreppet "miljöbil" utgår Transportstyrelsen ensidigt från utsläpp. "En miljöbil ska ha låga utsläpp av växthusgasen koldioxid. Den ska också vara så ren som möjligt ur avgassynpunkt, vilket betyder att den framför allt ska ha låga utsläpp av kolmonoxid, kolväten, kväveoxider och partiklar."

Det är förstås något som bilindustrin gärna hakar på. Vad kan vara bättre än att köpa den senaste, bränslesnålaste bilen med lägsta utsläppen? Biljätten Toyota är bara en i raden som frestar med gröna argument:

"På Toyota nöjer vi oss inte med ett fåtal modeller som drar mindre bränsle och släpper ut minimalt med koldioxid. Då vore vi inte Toyota. Nedan hittar du hybrider i alla storlekar, för alla plånböcker… ja, helt enkelt en för varje livspussel. Klicka vidare och upptäck vilken som passar dig bäst!"

För varje så kallad miljöbil som lämnar löpande bandet belastas miljön i själva verket allt hårdare. Och det är högtryck i bilhallarna – en mätning utförd i höstas visade att försäljningen av nya bilar i Sverige hade ökat med tolv procent jämfört med året innan.

Samtidigt minskar den genomsnittliga körsträckan, och det är faktiskt inte bilarna på glesbygden som körs längst – det är bilarna i Stockholm, Uppsala och Jönköping.

Bilen är en utmärkt symbol för den fartblinda konsumtions- och tekniktro som gör att vi färdas i 180 kilometer i timmen mot avgrunden med det superstarka xenonljuset flödande ur lyxiga extralysen. Vad vi inte ser är att vi blir uppskörtade och flådda in på bara skinnet av en gigantisk industri som framför allt är intresserad av att tjäna pengar – så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt – och för vilken miljön bara är det senaste i raden av säljargument.

Den gröna bluffen är på ett sätt väldigt vacker. Energisnålare tvättmaskiner, nya generationens dammsugare, morgondagens datorer och telefoner – den nya, gröna tekniken ska rädda världen. Detta vällovliga syfte ger oss en effektiv ursäkt att slippa bryta med vår bekväma vardag och ett ingrott mönster av eskalerande produktion och konsumtion tills döden skiljer oss åt. Och vi slipper slå hål på den fattiga illusion av rikedom som nya ägodelar ger.

Jag vet inte hur många gånger jag hört det. "Du måste byta ut den där skrothögen, den är ju en miljökatastrof".

Men det är just det hon inte är. Hon är 22 år och har snart gått 52 000 mil och jag tror att hon kommer att rulla några tusen mil till, trots att jag verkligen inte tar särskilt väl hand om henne.

Nej, jag behåller nog min gamla bil. Och blinkar vänligt med hennes klena helljus nästa gång du möter oss på vägen.

* * *

Läs mer: The Telegraph om gamla och nya bilar

Fler krönikor av Katarina Östholm:

Dödsstöten för landsbygden – om det brutna kontraktet mellan stad och land

Den odemokratiska staden – om den urbana diktaturen och byn som fostrade en statsminister

Annons
Annons
Annons