Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kata Nilsson: Detta var ett magiskt år även om ÖFK inte spelar i Europa League någonsin igen

Jag hade veckans krönika klar i huvudet när jag var på väg mot Jämtkraft Arena i torsdags. Trots att jag önskade och hoppades så vågade jag inte tro att ÖFK skulle vända läget de hade med sig från Grekland.

Annons

Östersunds Fotbollsklubb mot Paok på Jämtkraft Arena. Brwa Nouri, Fouad Bachirou, Ronald Mukiibi, Aly Keita, Ken Sema och Sam Mensiro är klara för Europa Leauge. Kata Nilsson skriver om en magisk tid som supporter.

Drömmen om Europa skulle antagligen ta slut här, och jag skulle skriva en krönika som duktigt skulle påminna alla om att en ska hålla på sitt lag även när motgångar kommer. Men så gick det ju inte till. Vi vet hur det gick i den där matchen och allt man hoppats på men inte vågat tro slog in. Sex ytterligare matcher. Lottning mot europeiska storlag. Hemstadens namn på löpet på varenda kvällstidning. Det är svårt att inte ha höga förväntningar på laget när de hela tiden bevisar att de kan göra det som tycks vara omöjligt.

Det är svårt att inte vara kaxig. Så jag hörde av mig till en vän från Sundsvall. 2013 sa hen till mig att det var pinsamt att Giffarna skulle spela i samma division som Östersund. Efter torsdagens bragd smsade jag min vän och påminde om att hen hade sagt så för fyra år sedan. Rappt fick jag till svar: “Ja, och jag minns att jag sa så till någon som vid det tillfället inte var särskilt fotbollsintresserad”. Touché. Så var det ju. Jag började gå på matcher när ÖFK hade avancerat till superettan och det började snackas om Östersund i andra delar av landet. Det var kul, ju mer det skrevs och ju bättre det gick. Jag har i tidigare krönikor erkänt att jag är medgångssupporter. Men definitionen av medgångssupporter är ju egentligen en som börjar heja på laget när det går bra, men sviker när det börjar gå dåligt. Jag blev supporter när det började gå bra, men jag har ännu inte haft möjlighet att bevisa mig när det går dåligt. Det tycks ju aldrig sluta gå bra för detta lag.

Sportjournalisten Erik Niva sa efter hemmavinsten mot Galatasaray att det å ena sidan kändes som en match folk skulle tala om i 30 år framöver, men å andra sidan skulle Östersund lika gärna kunna besegra ett ännu större lag om ett par månader. Exakt så kändes det ju. Då kan det vara svårt att inte bli fartblind och ha förståelse för att oavgjort mot Halmstad på hemmaplan också är en bra prestation. I slutändan handlar supporterskapet om att älska sin klubb. I med och i motgång. Och supporterkulturen är i regel en mycket bra sak, för det bidrar till en gemytlig känsla i hela stan. Vi nickar morsande och ler åt främlingar om vi båda har rödsvarta halsdukar, vi har alltid samtalsämnen vid kaffeautomaten på jobbet, och barnen har sina idoler här i stan och växer upp med stolthet över att komma från Östersund. ÖFK har presterat långt över vad någon kunnat föreställa sig. Det är viktigt att komma ihåg vilken resa de gjort. Trots att vi njuter av framgångarna just nu, så hoppas jag att vi ska fortsätta glädjas åt att vi hade detta magiska år även om ÖFK inte spelar i Europa League nästa år eller någonsin igen. Att vi fortsätter att älska och vara stolta över vårt lag även ifall de återigen hamnar i Superettan om ett par år, och kommer ihåg att 2013 kändes det som en enorm framgång.

Läs fler av Kata Nilssons konstkrönikor:

Jag har hört det mesta av bortförklaringar varför arrangörer inte vill betala mig

Expediten föreslog att jag skulle göra sit-ups - Vi lär tjejer att det värsta som kan hända är att vara tjock

“Dra fittan i grus” kanske inte var vad de ville säga adjö till sin skolgång med?

Hemlängtarhelgen är för mig som hittat hem också

Annons
Annons
Annons