Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kristian Lundberg: Vi tiger ihjäl vår egen svenska dikt

LYRIKKRÖNIKA: Vi har målat in oss i ett provinsiellt rum, skriver Kristian Lundberg.

Annons

Det blir ibland övertydligt att den svenska lyriken på ett frapperande sätt – för att inte säga smärtsamt vis – tycks ha skrivit sig in i en återvändsgränd som för varje utgivningssäsongsäsong blir allt mer klaustrofobisk.

Det svenska språket talas av omkring en promille av världens befolkning så naturligtvis finns det en inneboende begränsning i själva språkområdet. Men det tycks vara ett skifte som har ägt rum. Vi har blivit beroende av våra yttre litterära impulser för den egna inhemska utgivningen börjar allt mer framtå som en parodi.

Läs mer: Lyrikkrönika: Visst går det att skriva poesi om änglar!

Lyrikkrönikören Kristian Lundberg.

Våra mer kvalificerade lyrikförlag drar sig lyckligtvis inte för att tolka och utge dikturval och diktsamlingar på mer eller mindre obskyra språkområden. Vi tycks berikas av främmande röster. Men lyckas allt för sällan öppna upp för andra erfarenheter än de vi redan har fått bekräftade. För att uttrycka det en smula drastiskt så tycks vi ha lyckats med att tiga ihjäl vår egen dikt.

Den här processen har först i det närmaste skett i det närmaste omärkliga men nu ser vi den träda fram i ett allt tydligare mönster. Vi begåvas med tolkningsvolymer som tycks studsa mot en ljudlös omvärld som varken tycks vilja eller kunna ta emot det som erbjuds oss.

Ett av våra främsta förlag när det gäller utgivning av lyrik på främmande språk är Rámus som den här hösten ger oss den amerikanska poeten Louise Glück som på ett mycket vackert språk, en dikt som ligger själva andningen nära. Du läser det du andas. ”Jag var ung här./Åkte tunnelbana med min lilla bok/som för att skydda mig mot/samma värld:/Du är inte ensam,/sa dikten,/i den mörka tunneln.”

Läs mer: Klas Östergren i topp när vi listar favoritböcker juli-september

Två poeter som nämns av vår lyrikkrönikör Kristian Lundberg: Inger Christensen och Jacquez Werup. Foto: TT

Hennes dikter går att likna vid kortfattade grymma berättelser där bland annat myten om Persefone står i centrum. Att få världen att framstå som lika självklar som gåtfull kräver en oerhörd koncentration av både författare och läsare.

Vi har målat in oss i ett provinsiellt rum och tycks inte klara av att skapa ett offentligt samtal med den samtida dikt som så generöst erbjuds oss.

Vi finner samma absoluta lyriska gehör hos danskan Inger Christensen som med ”Brev i april” (Modernista). Se bara här på samlingens inledande dikt:

”Vi anländer tidigt en morgon,/nästan innan vi är vakna./ Luften är blek och lite kylig/och krusar sig lite över huden/som en hinna av fukt./Vi pratar om spindelns nät,/hur det går till,/och om regnet som tvättade vattnet,/under tiden medan vi sov,/medan vi åkte/över jorden./Så är vi vid huset,/och vi badar i grusgångens damm/som bland sparar."

Vi har målat in oss i ett provinsiellt rum och tycks inte klara av att skapa ett offentligt samtal med den samtida dikt som så generöst erbjuds oss.

Ett naturligt avslut på en lyrikkrönika som vill visa på hur beroende vi har blivit av yttre impulser blir att nämna Jacquez Werups dubbelvolym ”Spilla/Restaurangmusik” (Albert Bonniers förlag) som dels fungerar som en självbiografisk poetik med staden som centrum och dels utgör en diktsamling i namn av sig själv.

Ingen har som Werup lyckats med konststycket att vara på samma gång provinsens poet och världens uttolkare. Det är med stor saknad jag inser att detta blir hans sista avslutande bok. Jacquez Werup dog av sjukdom tidigare detta år.

Annons
Annons
Annons