Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Lyssna på visselblåsaren Harrison!

+
Läs senare

DEBATT: Lasse Ekstrand ger Dick Harrison rätt: Svensk högre utbildning är ett haveri.

Den välkände Lundaprofessorn och humanisten Dick Harrison har i en artikel i SvD 26 januari tagit bladet från munnen och avslöjat det vi alla redan vet som jobbar inom högskolevärlden. Om vi inte fallit offer för en offentlig lögn. Vi får betalt per studenthuvud, det tarvar en ordentlig genomströmning. För många underkända ger dålig ekonomi. Med risk för uppsägningar. Utbildningsproduktion skiljer sig därvidlag i princip inte från produktion av korv eller bilar.

Det heter att högre utbildning skall underhålla kritiskt tänkande. Vacker, men tom retorik. Kraven får i den dagliga undervisningen inte ställas för höga på studenterna. Tillkommit har, inspirerat av USA, så kallade ”trigger warnings” och ”safe spaces”. Man måste varna studenterna innan man utsätter dem för kontroversiella teorier och tankar. Vilka dessa är kan dock vara svårt att veta på förhand. Nästan så att man först i efterhand vet det, när studenterna uttrycker att de känner sig kränkta eller diskriminerade. Och att man känner sig kränkt eller diskriminerad är behändigt att ta till, när man som svagpresterande eller tillhörande en invandrad grupp får dåliga betyg.

Det skall kännas tryggt för studenterna att vistas på en högskola eller ett universitet. De skall inte behöva mötas av något som oroar eller stör tankebanorna. En kollega i Uppsala som undervisar i genusvetenskap fick pröva på detta. Hamnade i dispyt med studenter som kände sig obekväma med hennes undervisning, de gav sig inte, lyssnade inte på några argument. Och studenternas makt är stor, företrädda av studentkåren, chefer brukar backa när lärare röner kritik och samma chefer ställer sig ofelbart på studenternas sida. Kunden har alltid rätt. Och studenterna skall ju behandlas som kunder, de kan byta lärosäte om varan inte anses värd priset.

Minns själv när jag för ett antal år sedan skrev en satirisk artikel om att jag tvingades godkänna kreti och pleti, lägg till svärmödrar och hundar, för att budgeten skulle gå ihop. Ett satans liv utbröt. Rektorn begärde en utredning utifrån misstanke om tjänstefel. (Den igångsattes av min närmaste chef, trots att jag försökte få honom att låta bli, men ingenting kunde bevisas.) Medierna tog fatt i det hela. Ärendet lyftes fram i Expressen och i SR. Massor av kolleger både inom min egen högskola och från landet i stort hörde av sig för att meddela att de var eniga med mig. Men ingen, säger ingen, ville framträda öppet med detta. En rädsla jag inte kunnat drömma om fanns bland mina akademiska kolleger blev helt uppenbar. En rädsla som urholkar den professionella själen, för att travestera Fassbinder.

Och det kanske är det värsta. Hur stukade vi är som professionella medarbetare. Knäckta. Går med på allting. Vid sidan om opportunism och kappvänderi frodas självförakt. Och lågt engagemang i verksamheten.

Man kan jämföra med hur det var i DDR. Man säger en sak när makten lyssnar, en annan i korridorer och vid kaffestunder. Personlig, fast den kallas individuell, lönesättning tillämpas och det gäller att hålla god min. Deprofessionaliseringen har lyckats med att beröva oss vår starka ställning. Vi har förvandlats till lojala hjon. Organisationslojala – inte professionslojala, det är vad vi är. Harrison och andra visselblåsare som vägrar tiga i detta managementklimat, där allt vad kollegiala styrformer heter har urholkats, får det svårt.

Och att förvänta sig någon reaktion från statsmakterna? Utbildningsdepartementet? UKÄ? Nej, de vet vad som pågår men gör inget. De gillar nog läget.

Fotnot: Lasse Ekstrand är sociolog och författare, verksam vid Gävle högskola.

Annons
Annons
Annons