Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monstren låter oss förstå mänskligheten

BOK: Kristian Ekenberg fördjupar sig i monstrens långa historia med hjälp av historikern Bo Erikssons ”Monster – en världshistoria om det skrämmande”

Annons

Monstren har alltid gått vid mänsklighetens sida. Trots att vi i dag har utforskat kartans vita fläckar, tycks monstren vara fler än någonsin. Inte märkligt, egentligen, då monstrens domän aldrig har varit verkligheten utan fantasin, där de har större möjlighet än någonsin att bre ut sig när mänskligheten har kopplat samman sina drömmar i ett världsomspännande nät.

Historikern Bo Eriksson har i ”Monster – en världshistoria om det skrämmande” skrivit en ambitiös och populärvetenskaplig ingång på svenska till det enorma monsterämnet, som trots sina 500 sidor bara hinner snudda vid många av sina ämnen.

Zombier är en relativt sentida monsterfantasi.

Eriksson växlar i sin bok mellan att presentera läsaren för alla världens monster, från det gamla Mesopotamien till dagens zombievåg, till mer filosofiska partier som reflekterar kring varför mänskligheten uppfinner dessa monstruösa skuggor till sig själv och vad de olika monstren har att säga om den kultur de har växt fram ur.

”Monster är som texter som väntar på att bli lästa och uttolkade”, skriver Bo Eriksson. Ett exempel på att monster kan skilja sig åt mellan olika kulturer, men ändå visa gemensamma drag, är de kvinnliga versioner av monster som har skrämt manligheten genom seklerna. Om det så är sirener i antikens Grekland eller Honmonstret i ”Sagan om ringen”, bär dessa kvinnliga monster samma spår av misogyni och rädsla för den starka sexualiteten.

Boken blir ett slags världshistoria, där civilisationer och kontinenter utforskas genom de bestar som plågade människornas fantasi.

Bo Eriksson. Foto: Kate Gabor

För att sätta in monstren i ett sammanhang, skissar författaren snabbt upp den kultur som födde fram dem. Han tar oss med från de grekiska hjältarnas kamp mot Medusa och Polyfemos till asatrons jättar och Midgårdsorm, vidare över Beowulfs kamp mot Grendel till Kinas drakar och vår tids aliens som attackerar från yttre rymden. Genom de specifika monstren får läsaren upptäcka de rädslor som präglade just den kultur som de härjade i och de ger också en bättre förståelse för människor som levde för tusentals år sedan.

Monstren ”fick människan att reflektera över sin plats i naturen och i världen”, som Eriksson formulerar det. Genom att avskilja det vanliga från det monstruösa kunde en norm etableras. Inte bara kunde en gräns dras mellan norm och avvikelse, utan även mellan människa och djur, natur och kultur …

Trots att monstren har skrämt och hatats, har det ändå funnits en acceptans för dem, konstaterar författaren. Människa och monster är båda en del av Guds skapelse. ”Människan behövde sina avvikande och gränslösa varelser eftersom de stärkte normens föreställning om sig självt som samhällets riktlinje och egen förträfflighet.” Om monstren fylldes med allt vad som ansågs vara ont, framstod det som stod i motsats till dem som godare. Samhällets ”kärnvärden” utkristalliserades.

Vad är det då som har fått mänskligheten att se sig om över axeln, ett beteende som inte har upphört från tiden på Afrikas slätter till dagens skyskrapelandskap i världens storstäder? Kanske är det ett minne som finns nedärvt i våra gener, från en tid när naturens faror flåsade mänskligheten i hälarna och en rädsla för det som gömde sig i mörkret gynnades evolutionärt?

Caravaggios Medusa.

Vi må ha fyllt i kartans vita fläckar, men många väljer att inte ge upp jakten på monster. En av de mer intressanta delarna av ”Monster – en världshistoria om det skrämmande” skildrar kryptozoologin, som inte ger upp om Big Foots och Loch Ness-monstrets existens.

När Bo Eriksson skriver om välbekanta monstervärldar, som Tolkiens Midgård, kan texten te sig väl tunn, även om jag förstår att utan begränsningar skulle den svälla ut bortom kontroll.

Då är det mer intressant att stifta bekantskap med exempelvis demonguden Ravana, som plågade Indien, eller liknande varelser hos polarfolken eller på den afrikanska kontinenten. Min största invändning är att det kan bli enahanda när monster efter monster radas upp, trots författarens försök att bryta av med mer analyserande avsnitt. Fler illustrationer hade inte heller skadat.

Om monstren har hjälpt mänskligheten att förstå sig själv och världen, vad säger då det om oss att vi står mitt i en monsterinvasion nu? Ja, med tanke på vilken omvälvande tid vi lever i, när så många gränser är på väg eller redan har passerats, vore det märkligt om vi inte vände oss till monstren. Eriksson tar i avslutningen upp hur rymden gett ny näring åt monsterfantasierna och att det som tidigare har skrämt i många kulturer – hybrider av människa och djur – nu har blivit verklighet med organbyten.

Vi får vänja oss vid att kasta oroliga blickar omkring oss, men genom att göra det kanske vi kan undvika de reella farorna och inte bara de som finns i fantasin.

LITTERATUR

Bo Eriksson

”Monster – en världshistoria om det skrämmande”

(Natur och Kultur)

Annons
Annons
Annons