Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Recension: Kongero och Massivet driver folkmusiken framåt utan att kapa rötterna

De ser lyckliga ut, de som sjunger i kören Mozaik på Gamla Teatern under fredagskvällen. Vem skulle inte bli lycklig av att få sjunga med Kongero och Massivet? Projektet Vaerla Vaken, där modern spelmansmusik möter jämtländsk poesi, involverar lokala körer i Jämtland och Härjedalen.

Kongero och Massivet är två av Sveriges mest intressanta band. Just nu växer en stark våg av vokalgrupper, där Kongero – kvartetten som på turnén är en trio med Lotta Andersson, Anna Wikenius och Emma Björling – tillhör de mest spännande. Deras stämsång är fascinerande och våldsamt vacker. De varvar det sirliga och svävande med hårtslående kulningsutbrott.

Massivet är en samling strålande musiker med kraftig dragning åt tungt sväng och vågade arrangemang. David Eriksson på nyckelharpa, Adrian Jones, fiol, Valter Kinbom, slagverk, Erik Ronström på gitarr och Leif Ottosson på dragspel. Alla är suveräna och lurigt påhittiga i sitt spel. Särskilt Leif Ottossons nydanande sätt att vända och vrida på tonerna förgyller kvällen.

Kongero och Massivet tolkar varandras låtar, och de har hittat en synnerligen lyckad kombination i sina gemensamma nummer, även om de också står stadigt på var sitthåll.

Kören Mozaik framför en sång om att allt levande har en riktning och Vaerla Vaken lyckas med en viktig poäng när det gäller folkmusik: konstformen är inte ett museum. Den sammankopplar historien med nutiden och skapar ett sammanhang. Genom att knyta ihop gamla visor och spelmanslåtar med nyskrivet material driver Kongero och Massivet folkmusiken framåt utan att kapa rötterna.

Läs också: De vill väcka världen med musik

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons