Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Drama i grekiskt månlandskap – recension av Katie Kitamura

Kristian Ekenberg läser Katie Kitamuras "Separationen".

Annons

Landskapet är bränt och svart, ett helvete där eldarna nyss har släckts och allt är förött. Till denna avlägsna plats i södra Grekland kommer en ung kvinna för att söka upp sin försvunna make, en författare som har rest dit på egen hand för att göra research till sin nästa bok.

Paret är sedan en tid separerade, utan att närstående känner till det, och när maken Christophers mor kontaktar berättaren och ber henne att resa till den grekiska byn för att undersöka vad som har hänt med sonen, har hon inte mycket till val.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Zadie Smith i topp när vi listar våra favoritböcker just nu (oktober-november)

På ett öde hotell, omgiven av det brända landskapet, börjar hon rota i vad som hände de sista dagarna före makens försvinnande, och hon misstänker att en ur hotellpersonalen var hans älskarinna. Det avvaktande, loja sökandet ger utrymme för många inre resonemang om äktenskap och relationer, om män och kvinnor.

När till slut Christophers döda kropp hittas, sugs hon tillbaka in i ett äktenskap som hon redan har lämnat.

Det vilar en overklig stämning över Katie Kitamuras roman ”Separationen”. Inte bara i miljöskildringen av det öde hotellet mitt i ett månlandskap, utan även över berättarens inre landskap. Som om allt betraktas genom solglasögon, för att inte sinnesintrycken ska bli för starka. Kitamuras protagonist och prosa får mig att associera till Joan Didion, vilket de flesta säkert tolkar som beröm, men jag är inte en Didion-fantast. Det finns som en hinna mellan berättaren och världen, men också mellan berättaren och läsaren.

En annan association är till Gillian Flynns ”Gone girl”. Inte bara för att intrigen har en vag thrillerkaraktär och kretsar kring en försvunnen person, utan också för att båda romanerna skildrar kvinnor som desperat vägrar att bete sig som klichébilden av en känslosam kvinna. Båda är dessutom gifta med notoriskt otrogna makar.

Katie Kitamura lånar dock bara en spänningspremiss för att skriva en annan sorts roman, en filosoferande text om vad äktenskap gör med människor och vem man är utanför det.

En detalj som gör att ”Separationen” har en sådan märklig stämning är att de centrala romangestalterna är så frånvarande. Mentalt, som berättaren, men också fysiskt. Hennes nya pojkvän finns bara i telefonluren och Christopher är försvunnen. Det är en roman där människorna är så genomskinliga att de riskerar att försvinna.

*

LITTERATUR

Katie Kitamura

”Separationen”

Översättning: Marianne Tufvesson

(Etta förlag)

Huvudpersonen i

Annons
Annons
Annons