Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Ovanligt mogen debutroman

+
Läs senare
/

Elin Olofsson "Då tänker jag på Sigrid" Wahlström & Widstrand

Kärlek, död och konflikter på den jämtländska landsbygden. Starka känslor bland fåordiga män och starka kvinnor, bitterhet, längtan, sorg och glädje.

Det är några ingredienser i offerdalska Elin Olofssons debutroman "Då tänker jag på Sigrid" (W&W) som utkommer idag.

Det är många år sedan en jämtländsk författare debuterade på ett större svenskt förlag. Men Wahlström & Widstrand nappade direkt när man fick Olofssons manus förra våren.

Det är lätt att förstå varför. Hennes bok är en ovanligt mogen debut, med driven komposition, spänstigt språk och en historia som utvecklas till bladvändare när läsaren vill veta hur allt hänger ihop.

Men här finns inga mord eller deckargåtor, författaren litar på att vardagens dramatik räcker för att fånga vårt intresse.

Huvudperson är den unga Hanna som lämnat Offerdal för en framgångsrik karriär som art director i Stockholm. Men kärleksbekymmer får henne att lämna storstaden och återvända till hembyn Gärningsberg för att flytta in på Storgårda, största egendomen i trakten, där Sigrid i decennier härskat.

Sigrid är en isdrottning med stålrygg, bottenfrusen som en tjälknul, men kanske kan hon tinas på långsam värme.

Inom släkten ruvar gamla konflikter som kommer upp till ytan när Hanna väljer att flytta in i den nu övergivna gården, medan Sigrid är på väg in i dimman på ålderdomshemmet.

Stegvis frigör Elin Olofsson berättelsens lager så som man kan öppna en lök, som i förbigående lägger hon ur en rad vardagliga cliffhangers.

Det är trovärdigt och fullt realistiskt när Hanna försiktigt närmar sig både Sigrid och de ganska fåordiga männen runtom henne. De är inte särskilt bekväma med att basunera ut familjehemligheter eller vädra gamla oförrätter hur som helst.

Berättelsen tryfferas med finurliga bilder och ordvändningar, språket tyngs inte av bredjämtska, men dialekten markeras.

Ska jag ha någon invändning är Hannas egen kärlekshistoria en ingrediens som blir något skissartad. Jag blir aldrig riktigt övertygad om varför den relationen är så stark att Hanna hanterar den som hon gör.

Däremot är skildringen av släktrelationerna stilsäker. Sigrids drivkrafter och val kan man förvisso fundera över, men lyckligtvis slipper vi att få övertydliga förklaringar skrivna på näsan.

Om läsare i storstaden finner persongalleriet schablonartat är det något författaren kan strunta blankt i - alla som har någon sorts erfarenhet av liv i mindre samhällen kan relatera till bokens personer och det grundläggande dramat.

Elin har själv nämnt Kerstin Ekman som en förebild, själv har jag lätt att dra paralleller till Majgull Axelsson, lyckligtvis utan Axelssons faiblesse för övernaturliga inslag.

Elin Olofsson har skrivit en engagerande roman om kärlek, svek, ensamhet och mänskliga tillkortakommanden. Och eftersom rättvisa existerar kommer hennes bok att hitta fram till en stor läsekrets. Jämtland har fått en ny och duktig författare, det tackar vi för!

Annons
Annons
Annons