Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Per Hagman hittar hem

/

Erik växer upp i Västergötland med en känsla av att inte höra hemma någonstans, men med en talang för att smälta in överallt.

Annons

Bra

Med raggarkungen Eddie Meduza och bankrånaren Spaggiari som förebilder tar han sig via arbete på en nattklubb i Stockholm vidare till Nice, där han tar sig fram som småfifflare och så småningom som prostituerad.

Sophie är dotter till en framgångsrik brittisk jockey och en svensk mamma, växer upp i England men flyr den till ytan bekväma överklasstillvaron och hamnar i Paris. Hon börjar umgås med ett gäng modeller, börjar med sådant som hon kallar dåligheter och säljer sig snart också hon för pengar. Men hela tiden med en känsla av att hon inte hör dit, att det är på lek, att det är ett sätt att ta för sig av livet.

Miljöerna är välbekanta för den som tidigare läst Per Hagman. Det är nattklubbar, rosévin, droger och modeller, i storstäder, på franska rivieran och i Dubai, en längtan efter lyx och en skräck för förpliktelser.

Men också, precis som i Per Hagmans föregående roman, den mer öppet självbiografiska ”Att komma hem ska vara en schlager” en saknad och ett sökande efter ett hem och efter äkthet.

Vi följer huvudpersonerna, Sophie och Erik, från barndom till medelålder. Av en slump möts de, känner igen sig i varandra som två skadade barn som valt bort sådant som kärlek av rädsla för att förlora sig själva – och de blir naturligtvis kära. De skiljs åt, delvis för att de inte kan hantera sina lögner, skammen av att de har sålt sig själva, och fortsätter sitt destruktiva liv var för sig.

Tills de är klara med det och möts igen. För trots att romanen handlar om ämnen som eskortverksamhet, våld, ensamhet och självhat så är det här ändå en kärlekshistoria med ett lyckligt slut och en ljus förhoppning om att det går att leva ett anständigt och ärligt liv i en oanständig, ytlig och kommersiell tid. Och till skillnad från i ”Att komma hem ska vara en schlager” där huvudpersonen Per aldrig lyckas bli av med sin rastlöshet, når både Erik och Sophie – som har mycket gemensamt med den personen – här någon slags lugn.

Per Hagman berättar lätt och medryckande och med känsla för detaljer.

Framför allt har han ett språk som är bra att förmedla starka känslor och en sorts naiv nyfikenhet inför tillvaron, ett språk som gör att han efter drygt 600 sidor kan komma till slutsatsen att ”två personer måste bli vänner med livet innan de kan bli vänner för livet”, utan att det känns platt.

Annons
Annons
Annons