Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rabaeus lysande i klassiker

/
  • Johan Rabaeus är lysande i huvudrollen Harpagon i Molières klassiska ”Den girige” som  Dramaten spelade både lördag och söndag på Storsjöteatern i Östersund. Hans skådespelarkonst bevisar själva poängen med teater, anser ÖP:s recensent.

I helgen har Dramatens uppsättning av Molières ”Den girige” spelats två dagar i rad på Storsjöteatern – samma vecka som Nordeachefens oanständiga 22-miljoners­lägenhet får oss alla att häpna – än en gång.

Annons

Samma vecka som Caremas direktörer försöker bortförklara sina miljonbonusar, som byggts av lika delar skattemedel och vanvård.

Samma vecka som försäkringsbolagen ertappas med byxorna nedhasade – bokstavligen sedan de fyllt fickorna med outbetalda pensionspengar.

Tiderna kanske tycks ha ändrats, men mänsklig skröplighet består och Molière är skoningslös mot sin huvudperson, girigbuken Harpagon, som är beredd att offra de egna barnens framtid för att få behålla sin fyllda skattkista.

Somliga har kritiserat den lysande dramatikern (1622–1673) som det kälkborgerliga snusförnuftets apostel, alltså att hans kritik av bibliska dödssynder bara slår in öppna dörrar.

Särskilt ”Den girige” har avfärdats som ett alltför okomplicerat stycke, plagierat från antiken, som söker billiga poäng genom att kritisera en platt och avskyvärd figur.

Men pjäsen har alltid gillats av publiken, tillägger man, med undertexten att allmänheten inte skulle förmå att uppskatta mer komplicerad karaktärsteckning.

Andra sidan av det myntet är förstås att vi uppskattar att se verkligheten karikerad. För här framför oss står girigbuken i all sin skröplighet, fåfänga, inbilskhet och dumhet – nu som då –och Molière hjälper oss att skratta honom rakt i ansiktet. Om inte annat så i teatersalongen.

Kanske kan vi rentav känna igen oss själva i honom?

En av Molières många kvaliteter är att han driver också med sig själv, särskilt ofta gisslar han äldre mäns förtjusning i unga kvinnor, vilket stämde in på honom själv. Inte heller gubbsjukan känns särskilt omodern.

Johan Rabaeus är den närmast självlysande stjärnan i Dramatens uppsättning. Han dominerar scenen ända fram till det sista skälvande sista ögonblicket, spottar, fräser, hostar och harlkar sig, lismar och skriker, hotar och lockar – alltid med ett enda syfte, att behålla och öka sin rikedom.

Rabaeus skådespelarkonst bevisar själva poängen med teater, det är på samma gång subtilt och groteskt, känsligt och brutalt, överspelat och återhållet och jag rekommenderar gärna alla som inte kunnat se denna uppsättning i Östersund att boka biljetter i Stockholm.

Huvudrollens karaktär är förstås extra tacksam, liksom Marie Richardssons förljugna äktenskapsförmedlare Frosine och Omid Khansaris dubbelspelande Mäster Jacques – alla tre gör utmärkta versioner av pjäsens mer komplicerade karaktärer.

Det är för övrigt lätt att läsa in regissören Gösta Ekmans unika plastik, harklande och pappenhammrade snubbelkonst i de många komiska höjdpunkterna hos både Rabaeus och Khansari, något som även Molière garanterat skulle ha uppskattat.

Övriga skådespelare har den mer besvärliga uppgiften att få liv i de godsinta och därmed mer slätstrukna karaktärerna runt huvudpersonen Harpagon. Mest utrymme har Filip Alexandersson som den inställsamme Valère, vilket han sköter bra.

Molières pjäser ligger nära Commedia dell´artens uttryck, vilket innebär stiliserade karaktärer och även en del osannolika förlopp, men det ingår i traditionen och Dramatens uppsättning lyckas balansera sin version till ett väl fungerande skådespel.

Lägg till detta Nina Franssons finurliga scenbygge och Camilla Thulins utsökt vackra dräkter som båda bidrar till att spelet även är en fest för ögat.

Dramatens uppsättning går till våren in på sitt tredje år och den sitter som en smäck. Rabaeus gör fyndiga blinkningar till samtida fraser, inklusive kungliga grodor, han väver in såväl publiken som Östersund och det känns självklart att han i slutändan hyllas av en stående salong, där vi alla har lyckliga leenden på väg ut sedan han slutligen glatt plirande uppmanat oss att gå hem.

En teaterupplevelse att minnas och ett bevis på att Dramaten bör komma ut ännu oftare från nationalscenen. Mer av denna vara, tack!

Annons
Annons
Annons