Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Revolutionärens dilemma

KRÖNIKA: Lars Anders Johansson om arkitektur och att "det är tid att göra upp med den reaktionära modernismen innan våra städer är slutgiltigt förstörda".

Annons

Revolutionärens dilemma är att när revolutionen väl har varit framgångsrik förvandlas han till en reaktionär, en försvarare för den nya ordningen. Den som tidigare varit förtryckt och slagit från underläge har plötsligt förvandlats till makthavare och förtryckare. Detta gäller såväl blodiga politiska revolutioner som symboliska, värderingsmässiga och estetiska omvälvningar.

Foto: Annakarin Björnström och Privat

Därför är revolutionärer alltid måna om att odla myten om att de fortfarande befinner sig i underläge, att revolutionen inte är fullständigt genomförd, att lyckoriket väntar runt hörnet, om man bara kan utplåna de allra sista resterna från den gamla ordningen.

När modernismen bröt fram på bred front inom konsten, arkitekturen och stadsplaneringen under början av 1900-talet upplevde sig modernisterna som ett avantgarde som gick till storms mot tidigare estetiska ideal. I samband med Stockholmsutställningen 1930 segrade modernisterna.

Revolutionen var genomförd. Funktionalismen upphöjdes till estetisk överideologi och skulle implementeras överallt. Den gamla bebyggelsen skulle rivas. Modernismens ideal skrevs rentav in i plan och bygglagen, där den gamla kvartersstaden skulle ersättas av den nya tidens lamellhus.

I början hade man allmänheten med sig, men någon gång under 60-70-talen kom baksmällan, när man började se de människofientliga stadsmiljöer som växte fram i rivningarnas spår.

Klarakvarteren i Stockholm kom att bli symbolen för omstöpningen av städerna. För att försvara sin revolutionära agenda lanserade modernisterna myten om att stadsdelen varit nedgången och i behov av ”sanering”, som det hette. I själva verket bestod den av ståtliga sekelskiftespalats som bara var ett halvsekel gamla. Den typ av stadsmiljö som är allra mest uppskattad idag. Som Östermalm och Vasastan i Stockholm, Sundsvalls stenstad och centrala Gävle.

Idag ser vi 60-talets skövlingar återupprepas. De arkitektoniska revolutionärerna har nu siktet inställt på de få kvarvarande historiska stadsmiljöerna. I Uppsala har man byggt ett brutalistiskt kontorskomplex alldeles vid Slottet och den botaniska Trädgården. I Stockholm vill man bygga en gigantisk metallkub mitt i den historiska bebyggelsen runt Nybroviken.

Revolutionen är inte komplett förrän de sista spåren av den tidigare kulturen är utplånade. Men revolutionärerna är inte längre något avantgarde, de försvarar bara sina egna privilegier.

Det är tid att göra upp med den reaktionära modernismen innan våra städer är slutgiltigt förstörda.

Lars Anders Johansson, är poet, musiker och journalist, aktuell med boken Varken bildning eller piano och skivan Renässans.

*

Läs mer: Lars Anders Johansson om "Game of thrones"

Annons
Annons
Annons