Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skivrecensioner

/

Annons

Kärlek är för dom

Universal

l l l

Det är inte så lite vågat att tolka ”Men bara om min älskade väntar”, en låt som är så tydligt förknippad med Totta Näslund. Men så är ju inte Thåström den som ryggar för det udda och det minst väntade.

Jag trodde verkligen ingen skulle kunna göra Dylan-låten i Ulf Dagebys översättning bättre än vad bluesmannen från fiskeläget. Men Thåström når dit och det är tillsammans med titelspåret också höjdpunkten på punkikonens nya platta.

”Kärlek är för dom” är en direkt fortsättning på förra albumet ”Skebokvarnsv. 209”. Det är samma avskalade och lågmälda komp till Sveriges fortfarande bästa och mäktigaste röst.

Samma man som i texterna nästan uteslutande ser bakåt. Det är samma svärta, samma vemod, samma skeva ljudbild och ... ja ... samma av nästan allt.

Det är som ingenting hänt. Fortfarande starka låtar men jag vill nästan ställa mig upp och skrika: ”Men kom igen nu! Släpp ut vilddjuret”.

Jag hade gärna sett att Thåström visat den energi som finns live. Nu blir det, inte en tråkig upprepning för det är på tok för bra för, ändå en upprepning. Och jag ställer högre krav på mannen med den här rösten.

 

To be still

Fargo/Border

l l l l

Det är de stora rösternas vecka. Alela Diane är ren njutning. Traditionellt laddade folk- och country-sånger, steel hela vägen och en stämma som kommer att hålla i årtionden.

Hon har tidigare släppt några album på egen etikett, det här är andra på större bolag. Hon har fått finfina recensioner på båda sidor Atlanten, men något jättegenombrott har sångerskan från Nevada aldrig fått. Hon gör inte heller musik som söker framgång. Det är vansinnigt vackert, men det är ju inte allt som betyder något på världens alla radiostationer. Ihärdigt turnerande kan vara grejen för Alela Diane. Och trogna påhejande recensenter. Ställer mig gärna till den skaran.

 

Fearless

Universal

l l l

Den blott 19-åriga Pennsylvania-sångerskan som slog igenom med sitt självbetitlade debutalbum 2006 är tillbaka med en matig uppföljare, bestående av hela 16 låtar. Merparten av dem har hon skrivit på egen hand, vilket imponerar, eftersom genren kommersiell countrypop knappast är överfull på självständiga artister.

Det är faktiskt texterna som höjer betyget på ”Fearless”, som i övrigt inte skiljer sig nämnvärt från annan skvalig tonårsmusik som sätter sig på hjärnan, tänk Avril Lavigne. Sången och arrangemangen är snygga, dock alldeles för enformiga.

Men texterna då. Jo, Taylor Swift kan faktiskt berätta om sina kärleks- och vardagserfarenheter på ett stilsäkert sätt, utan att fastna i de värsta klyschorna.

Jag är säker på att de unga tjejer som väl utgör hennes största målgrupp kommer att sjunga med i varenda rad, och känna precis lika mycket som deras idol gjorde när hon plitade ner dem.

 

All I ever wanted

Sony Music

l l l

Kelly Clarkson är tillbaka. På förra skivan ”My december” valde hon ett mer introspektivt sound som inte genererade så värst många hits, men den här gången satsar Kelly helt och fullt på det sound som funkade så bra på ”Breakaway”-albumet för drygt fyra år sedan. Något som kan karakteriseras som aggressiv ”ös-på-rock”.

Det är både ett kommersiellt och kreativt smart drag, för jag tror att det är det som hon är ämnad att göra. Max Martin är bara med på en av låtarna här, men Kelly Clarkson har istället hittat en bra samarbetspartner i Ryan Tedder från One Republic.

Ibland känns det nästan som om hon försöker ta igen det hon missade på förra skivan.

Refrängerna och riffen sitter så säkert att reklamradion kommer att dregla över det här och Kelly är så arg, så arg, på låt efter låt att hon verkar ha gått på myten om sig själv som den försmådda kvinnans främsta uttolkare.

Men visst är hon tillbaka.

Annons
Annons