Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Toastande General Knas om ensamhet och naturen i en liten stuga vid Ammerön

/
  • Nor Ivan, mer känd som Ivan ”General Knas” Olausson-Klatil, är medlem i reggaekollektivet Svenska Akademien. Foto: Anna-Karin Pernevill

Nor Ivan serverar te med honung vid en åldrad trämöbel i sin gemytliga trädgård, belägen i Nor som är Ammeröns sydligaste by.

Annons

Men inte har honungskonsumtionen gjort hans stämma särskilt len. När 31-årige Nor Ivan (som det händer att han själv kallar sig), mer känd som Ivan ”General Knas” Olausson-Klatil, medlem i reggaekollektivet Svenska Akademien, harklar sig och börjar tala är det med en nästan avgrundsdjup, mullrande skånsk stämma.

– Det finns ett gemensamt kärnbudskap i all reggaemusik, som handlar om kärlek och fred på jorden.

– Man kan inte kalla det för politisk musik, men livsbejakande och civilisationskritisk, förklarar Ivan Olausson-Klatil när han ombeds beskriva varför just reggaen får det att rycka i hans hjärta.

Lägg därtill en förbluffande förmåga att få det skrivna, men också det talade ordet att rinna, pulsera och studsa mellan det skarpt samhällskritiska och det mer softa, tillbakalutade kärleksbudskapet.

Plöjer man igenom intervjuer med Svenska Akademien märker man snabbt att det oftast är General Knas som tar ton.

– Ja, jag trivs med det. Jag gillar att vänta några sekunder med svar och sen klippa till med något målande, som jag verkligen menar.

– Jag tycker att det är trevligt att diskutera med människor, och jag får inte med allt i mina texter heller.

– Sen tycker jag att det är viktigt att ungdomar som är mitt i sitt identitetsskapande kan hitta en genre eller subkultur där de känner sig hemma och som uttrycker deras tankar och åsikter, det är viktigt att visa att det finns alternativa vägar.

Resultatet blev inte fullt så politiskt som vanligt, den här gången föddes mer glada, humoristiska och livsbejakande texter, med titlar som ”höj volymen” och ”kom in i dansen”.

Projektet har tagit lång tid, experimenterandet med nya rytmer började redan för flera år sedan i en ungkarlslya på Söder i Stockholm, men i dagarna hamnar nya soloskivan ”Charmörerna presenterar General Knas med vänner” i händerna på längtande fans.

De vänner som gästar generalen är Kapten Röd, Syster Sol, Storsien, Mystic Man, Ismail från Slag från hjärtat samt Titti Tång och Sture från Svenska Akademien.

Den 6 juni vankas det releasefest på Storsjöteatern, där bland andra Kapten Röd dyker upp på scen. Och i sommar drar generalen ut på turné.

– Den här skivan blir bättre och helt annorlunda än förra soloskivan. Jag har utforskat en slags digital reggae i 80-talsstil – jag och soundet faller ihop, jag gillade det direkt!

– Och många gäster och olika röster gör att det blir mer dynamik i låtarna.

”I tysthet görs det massor av musik och många låtideér har tagit sina första stapplande steg”, kan man läsa på akademiens hemsida.

– Det hanns tyvärr inte med, barn och jobb har tagit för mycket tid i anspråk. Men det kanske blir nästa år, när det är valår och allt.

Ivan Olausson-Klatil har i en tidigare intervju sagt att det egentligen inte är särskilt intressant med en svensk reggaescen. Vad menar han med detta?

– Det jag menar är att det kan finnas en negativ del av en subkultur och genre där man låser in sig själv och står och mumlar i sina reggaeskägg, men man förändrar inget utanför de rökelsefyllda tälten.

– Men vill man förändra och skapa mening, bygga en större och bredare rörelse, då är den svenska reggaescenen intressant. Jag älskar reggae och ser mig själv som en del av den svenska reggaescenen.

Men till att börja med äger han inte ens en dator, eller körkort för den delen, tur då att rädsla för ensamhet inte ligger för honom.

– Jag tycker om ensamhet, att vara med mig själv, efter ett par dagar infinner sig ett intimt lugn och man kan börja föra en dialog med sig själv.

– Det är bra terapi att vara ensam, i det här samhället ska man hela tiden vara uppdaterad, social, passa upp på alla och bli uppassad.

Det var socionomstudierna som förde reggaeskånepågen till Jämtland, Östersund och slutligen huset i Nor – ett ställe att dra sig undan på.

– Jag blev kär i den friska luften och öppna vinden, att man kan låta ögat vandra långt iväg över skog, mark och fjäll. Folk har tid att stanna till här, och de är inte lika rädda.

– Här finns inga grindar eller varning för hunden-skyltar. Jag kollade runt i trakterna och hittade det här huset för ett bra pris, men det är ganska mycket att göra så nu håller jag på att renovera, bygga studio och dona. Det är mitt premiärprojekt, så man får ta en del smällar.

Revsundssjön visar upp en av sina allra blankaste sidor och på Ivans gård ligger spadar och säckar med såjord vilandes i väntan på nästa pass i det lilla trädgårdslandet.

Och därinne i husvärmen gror flera sorters grönsaker och örter, tills det är dags att plantera ut. I köket kan det gå åt flera dagar till brödbak, bullbak och långkok, med favoritstationen P1 på som ständig bakgrund, berättar han.

Pengar är för honom inte ens luft, snarare ett vakuum, och att bo och leva enkelt och nära naturen passar honom väldigt fint.

– Jag älskar djuren och träden och blommorna. Det är fint, och en del av oss. Vi har varit stoft, mineraler, växter och djur.

Efter en resa till Indien, där han fick några goda råd av en skön snubbe i en hydda, händer det då och då att han söker sig till just naturen för att sitta ner en stund, meditera, och låta sinnet komma till ro.

– Det är en djupare kvalitet av livet, och ger en större närvaro i det man gör. Att skriva är också en slags meditation, jag får mycket energi av det. Jag sitter och väntar på att orden ska komma, snarare än att tvinga fram dem.

– Det har gått i perioder i livet, men ibland är behovet av att skriva trängande. Jag har samlat dagböcker på hög i nästan 15 år och tycker om att skriva rent självreflekterande för min egen skull, glada och sorgliga tankar.

Ivan Olausson-Klatil må ge intryck att vara en lugn naturmänniska åt det lite mer än medelmåttigt djupa hållet.

Men han är heller inte den som skyggar inför att låta göra sina politiska åsikter hörda, vare sig i låttexter eller intervjuer. Men ett radikalt alibi, som han kallar det, vägrar han att bli.

– I det här systemet avväpnar man kritik genom att korthugga den och göra den oförståbar, och då blir deltagarna radikala alibin.

– Politik för mig är att slå upp åsikter på ett plakat och locka in folk, det är läran om hur man ska styra folk. Politik i den formen är jag inte intresserad av att beblanda mig med.

– Det som krävs är ett totalt systemskifte, ingenting kommer att hända genom EU-konferenser, det behövs ett medvetandegörande nerifrån. Och för mig är demokrati att man går ihop med människor där man bor och jobbar och beslutar ihop, där grundläggs den demokratiska andan.

– Men demokrati har befläckats som uttryck när det används för att ursäkta krig och att slå i huvudet på folk som tycker annorlunda.

Ett stort problem i vårt samhälle i dag är att det verkar vara så långt mellan människor, menar Ivan.

– Även fast de bor tätare och tätare. Vi skärmar av oss i en typ av individualism, men egentligen finns det bara kopior och inte så många original som vandrar omkring.

– Det blir en tom individualism när man bara kan välja mellan ett visst antal stilar och ett gäng åsikter – det finns någonting större i varje individ tror jag.

– På sätt och vis, man är väl lite annorlunda om man flyttar hit ut på landet utan körkort. Jag är tacksam för allt jag har fått, jag tror jag tänker tankar som jag har vandrat och levt mig till.

Och visst går det att spåra en viss originalitet redan i generalens uppväxt.

– Farsan är konstnär från Tjeckien, och morsan var lite hippietyp, jag fick russin till lördagsgodis, linser, inga krigsleksaker, och jag fick inte se på tv innan jag var 7 år.

– Första gången jag var med i tidningen var rubriken ”Secondhandvågen har kommit! – Ivan får bara nya kläder på julafton!”, berättar Ivan Olausson-Klatil och skrattar.

Annons
Annons
Annons