Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trump får inte äga bilden av framtiden

KRÖNIKA: Kristian Ekenberg om det stundande amerikanska valet.

Annons

Hydran är ett monster vars huvuden växer tillbaka när de huggs av. Inte bara ett nytt, utan två huvuden. Hydran är en användbar bild när vår tids utmaningar ska skildras, från kriget mot terrorn – där såväl nya terrorledare som nya terrororganisationer växer fram när en kapas – till populismen som sveper från land till land.

Ett avgörande slag mot populismen stundar den kommande veckan, när Donald Trump och Hillary Clinton drabbar samman. En batalj som på förhand ser ut att gå Clintons väg.

Men även om slaget vinns är kriget inte över och en Trump-förlust betyder inte slutet för den aggressiva chauvinismen. Det behöver inte ens betyda slutet för hydran Trump, vars nya andra huvud kan bestå av en tv-kanal som hans kampanj har hintat om som samlande lägereld för bitter revanschism hos hans anhängare vid en förlust.

Medan mycket av det som rapporteras om USA-valet handlar om taktik, opinionsmätningar och skandaler, skrivs det också fördjupande artiklar som inte personfixerat dreglar över mediestjärnan Donald Trump utan som mer är intresserade av de mekanismer som har drivit fram honom och som, om Trump aldrig funnits, hade sökt sig till en annan värdkropp.

Två nya tidskriftsnummer väl värda att läsa inför valet är Axess om ”chauvinismen i vår tid” och Respons om ”demokratins självskadebeteende”. I dessa skriver skribenter som Sverker Gustavsson, Torbjörn Elensky och Peter Esaiasson om de rörelser i tiden som har skapat en grogrund för politiker som Trump – men också för Boris Johnson, Marine Le Pen, Vladimir Putin, Silvio Berlusconi, Jimmie Åkesson och Nigel Farage.

Fram träder en reaktion mot globaliseringen som är mycket mer djupgående än de förklaringsmodeller om en akterseglad vit och manlig arbetarklass som har lyfts fram. Den auktoritära lockelsen finns i alla samhällsskikt och grupper. De populistiska krafterna växer sig in i det utrymme som politiken har övergivit, eller rättare sagt trängts bort ifrån, under globaliseringens flytt av makt från den politiska sfären till den ekonomiska. Sverker Gustavsson, statsvetare i Uppsala, skriver i sin essä i Respons om ”nyliberalismens fyrtioåriga hegemoni som minskar tilltron till vad som går att uppnå med kollektivt handlande.”

Mycket som skrivs i dessa temablock om populismen har skrivits förut, men en uppgift som Henrik Höjer nämner i sin artikel i Axess får mig att studsa till. Forskning visar att stödet i USA för påståendet ”armén ska bestämma” ökar, från sex till 16 procent. I gruppen unga välbeställda stöds detta påstående av hela 35 procent! En skrämmande siffra som visar att misstron mot demokratin och vurmen för ett auktoritärt ledarskap har ätit sig djupt in och inte kan avfärdas som det tidigare nämnda missnöjet hos en vit arbetarklass som varit globaliseringens förlorare.

För en demokrati är det förödande om medborgarna uppfattar att alla väsentliga beslut har flyttat annorstädes eller redan har avgjorts av politikerna, medan konflikten ligger i obetydliga symbolfrågor. Där hittar populismen sitt syre. I frånvaron av reella val.

Populisterna har varit skickliga på att underminera demokratin och att undergångskraxa om en dyster framtid (medan de, ironiskt nog, förnekar det som det finns verklig risk att känna pessimism inför: klimathotet).

Henrik Höjer landar i slutet av sin artikel i en slutsats som kan te sig banal men som icke desto mindre är sann: ”Att vända denna trend och ge oss framtidshopp är nu den allra största politiska utmaningen – för att använda ett av vår dystra tids mest missbrukade ord.” Det spelar ingen roll hur många hydrahuvuden som huggs av eller vilka politiska satsningar som görs om Trump och hans anhang äger bilden av framtiden.

*

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Annons
Annons
Annons