Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

TV-högtid för de medelmåttiga vita männen

/
  • Walton Goggins och Danny McBride i

SKÄRMEN: Komediserien "Vice principals" förklarar Trumps väljare, konstaterar Kristian Ekenberg.

Annons

Detta är en tid som samtidigt är katastrofal och fantastisk för medelmåttiga vita män.

Katastrofal för att på alla fronter utmanas deras privilegier av minoriteter som tidigare hukade i den vita medelmåttiga mannens skugga. En svart man sitter redan i Vita Huset och kommer kanske att ersättas av en kvinna. Industrijobben som tidigare gett bra medelklasslöner har skeppats över till Kina, med följd att de stolta blåställen fått ersättas med serviceleenden på McDonalds. Och feminismen har gjort till och med klassiska sexistiska skämt till handgranater som kan explodera i deras tafsande händer (och riskera deras jobb, om de har dem kvar).

Kvinnorna har till och med tagit över ”Ghostbusters”, vilket har fått vita medelmåttiga män att redan före premiären såga filmen i diverse nätforum.

En fantastisk tid för att efter en lång och stadig nedgång har de nu fått en förkämpe i offentligheten: Donald Trump.

Efter klimathot och flyktingkatastrofer är det äntligen dags – om de får säga det själva – för att prata om det som är viktigt på riktigt: Hur synd det är om medelmåttiga vita män.

Kommande tv-höst kommer att frossa i de medelmåttiga vita männens agenda, då världens blickar riktas mot det amerikanska presidentvalet. Om intresset för amerikanska presidentval vanligtvis är oproportionerligt stort, har medieglufsandet i allt som är Vita Huset-relaterat ökat exponentiellt inför spektaklet som är Trump.

Det har sagts att Donald Trump utgör ett problem för satiriker, då han redan i sig själv utgör en satirisk karikatyr. Ett påstående som har en poäng, helt klart, men ändå har konventen nu under sommaren fått komiker som Stephen Colbert och Bill Maher att lyfta sig. Ja, Trump är redan ett skämt – men den minerade utsikten att få honom som president innebär också en värdig utmaning för de satiriker som har större ambitioner än tomma fniss för stunden.

Men även om det är värt att återstifta bekantskap med amerikanska politiska pratshower, är det i nya komediserien ”Vice principals” som de medelmåttiga vita männens vrede dissekeras bäst.

Vicerektorerna Neal Gamble och Lee Russell ser sin stora chans när skolans rektor ska pensioneras. De är båda urtypen av män som anser att de per automatik har ett högre människovärde bara för att de har ljus hy och penis. Självklart ska jobbet gå till någon av dem och de förbereder sig på en bitter tvekamp för att kora segrare.

Men den medelmåttiga vita mannens privilegium utmanas av en svart kvinna, doktor Belinda Brown, som sveper in och tar över skolan. De två bittra fienderna har nu inte något annat val än att förena sina krafter mot denna kvinna som förenar Barack Obama och Hillary Clinton i en och samma person.

Provokationen är dock inte så enkel som hudfärg och kön, utan det som nyanserar vicerektorernas aggression mot Belinda Brown är att hon utmanar dem även på ett tredje plan: med sin bildning. Kompetens och akademisk utbildning är som bekant någonting som Trump-väljare är ytterst skeptiska mot.

Danny McBride, som spelar en av vicerektorerna, har tidigare utforskat det stukade manliga egot i ”Eastbound and down”, som denna serie kan ses som en naturlig fortsättning av. Men på längre håll kan ett släktskap även till ”Mad men” skönjas, som rotade i en tid då den vita mannens privilegier fortfarande hade flaggan i topp men orosmoln började synas på horisonten. ”Vice principals” slår ner flera decennier senare, när Don Drapers sekreterarsex på kontoret skulle resultera i en varning från chefen.

”Vice principals” är en utmärkt guide till den medelmåttiga vita mannens ressentiment. Den sympati man kan känna för människor som av yttre ekonomiska krafter har fått sin tillvaro i gungning, dränks snart i skadeglädje om de är rasistiska och sexistiska svin som i ”Vice principals”.

När den dumdryga duon på ett underhållande sätt trashar den konkurrerande rektorns hus och bränner ner det, fastnar dock skrattet i halsen. Kommer tittare att skratta på rätt sätt åt mansgrisarna? Minns satirgruppen Grotescos hit ”Bögarnas fel”, vars nyanser inte riktigt nådde fram till de unga män som glatt trallade den på landets skolgårdar.

Fotnot: Skärmen är en krönika om trender och fenomen inom rörlig bild.

Läs mer: Kristian Ekenberg om varför Trump är som Jönssonligans Vanheden

Annons
Annons
Annons