Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ursvensk humor tog Stugun med storm

/
  • Publikkontakten var total när Peter Carlsson och Blå Grodorna i går kväll tog Stugun med storm.  Två drygt timslånga  föreställningar med Ola Norrman, Staffan Wiklander, Peter Carlsson och Kristine Stenerhag.

Musik. Kanske är det hans sjungande dalmål. Men också den fullständigt chosefria tonen. Och hans obrutet sprudlande berättarglädje.

Annons

Sammantaget lyckas Peter Carlsson från Grycksbo på nästan ingen tid alls skapa en publikkontakt som betydligt mer etablerade artister skulle mörda för.

Redan inom en kvart får han på tisdag kväll med sig hela det proppfulla Nornan i Stugun i allsång i en småfräck polska.

Rimligen har hans Blå Grodor extra draghjälp av att basisten är hemmasonen Staffan Wiklander.

Men det här bandet skulle få vilken salong som helt i Sverige att skratta sig fördärvad åt de oftast påtagligt vardagliga historier Peter Carlsson serverar, ofta ur sin barndom på 50-talet.

gärna runt Hylands hörna, den sege Hammarlund han hörde i bilradion eller den tid då Mumsmums hade pappbotten och bara lyckliga killar hade Spaps-hjälm.

Absolut inte den töntiga korkhjälm han snart ikläder sig för att slutligt betvinga publiken, som vid det laget inte kan få nog av hans lekfulla påhitt.

Peter Carlsson opererar i samma marker som Lars Vegas, Galenskaparna och en del bättre ståuppare, men utan att vara påträngande politisk eller fräck.

Han odlar bara en ursvensk humor som är närmast oemotståndlig, även om jag personligen kunnat undvara en del softa mjukjazzinslag som orkestern river av.

är en medeltida madrigal om British Petroleum, bitvis exekverad på oljedunkar och oljesnipor, musikaliskt klockren, fyndig och vacker på en och samma gång.

Det finns flera lika delikata mästerverk med humor och pondus. Självklart vill jag se honom också nästa gång jag får chansen.

Annons
Annons