Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi behöver ännu en Sebald

/

Kristian Lundberg får nya infallsvinklar på ett av Europas största och viktigaste författarskap: W G Sebalds.

Annons

Det finns naturligtvis inga givna gränser i litteraturens värld. Allt är lika möjligt som rimligt. Litteraturen är ett helt eget slutet mikrokosmos.

I samma sekund som vi skulle börja definiera spelregler eller någon slags uppförandekod för litteraturen skulle den direkt avväpna sig själv, hur god exempelvis själva tanken med triggervarningar på bokomslag än skulle vara. Litteraturen är ett annat fält, ett mer komplext område där vi får finna oss i att bli utmanade och provocerade.

W G Sebald tillhör det fåtal författare som lyckats röra sig förbi genrernas tyranneri, inte minst just genom innehållet säregna dynamik. I prosan har han varit upptagen av – bland annat – att upphäva gränserna mellan fakta, fiktion och det dokumentära berättandet. I en intervju säger han bland annat ”Fakta och fiktion är bägge hybrider. De är inga alternativ”. På det sättet blir hans skrivande också en slags rörelse som försöker övervinna glömskan, den kollektiva förlusten. Gränserna mellan det faktiska och det fiktiva upphävs. Nu utges två synnerligen fascinerande böcker, dels ”Bokstavsspåret” som är en urvalsvolym av hans dikter – 1964/2001 samt essäboken ”Landskapsläsning” av Axel Englund - som tar fasta på en rad avgörande infallsvinklar i Sebalds lyrik. Det är möjligt att det finns en konkret biografisk förklaring till Sebalds upptagenhet av just minne och hågkomst, likaså hur han i språkliga litterära omtagningar av litterära motiv tycks vilja nagla fast en bild - en kalejdoskopisk bild - eftersom just det inte finns en enda hierarkisk sanning som det går att förhålla sig till. Det är här det kan finnas en biografisk förklaring.

W G Sebald föddes i Allgau i Bayern 1944. Hans far deltog som tysk soldat i nazisternas utrotningsprojekt i Östeuropa. Fadern hamnade vid krigets slut som krigsfånge i Frankrike. Han kom tillbaka till sin bayerska familj först två år efter krigets slut.

Men om kriget talades det inte hemma hos Sebalds, i alla fall inte enligt hans egen uppgift. Det tycktes finnas en slags tyst överenskommelse om att vissa händelser inte skall minnas, än mindre gestaltas.

Sebald beskriver det – vid ett tillfälle – som ett slags ”tystnadens konspiration” som präglade hela hans uppväxt och som för all tid gjort hemlandet Tyskland ”overkligt” för honom. I efterordet till sin stora essä ”Luftkrieg und Literatur” (1999) berättar han vilken chock det innebar att som skolbarn plötsligt få upp ögonen för de vidrigheter som tilldrog sig i de nazistiska koncentrationslägren. Kanske kan man här finna ett svar på frågan om varför han kom att bli så upptagen av just minnet? Ibland tycks han driva tesen att författaren skall fungera som ett vittne, en motkraft mot det som vill att vi inte vill minnas? Det är också symptomatiskt att han kom att bosätta sig England, själva den geografiska flykten blir en etisk handling som gör det möjligt för honom att återskapa sina grundfrågor, sina grundmotiv. Hans dikter som nu presenteras i urval sträcker sig från den första publiceringen 1946 och fram till dödsåret 2001 – då han avled i en bilolycka. En kort senare dikt kan på ett plan exemplifiera hans etiskt motiverade poetik: ”Oförtäljd//förblir de bortvända/ansiktenas/historia” Det är en koncentrerad utsaga som faktisk löper ut längs med den raka linje som Sebald kom att staka ut redan i sin första publicerade dikt: ”Svårt att förstå /är nämligen landskapet,/när du far förbi med snabbtåg/från ett håll åt ett annat,/medan det stumt /betraktar ditt försvinnande.”

Det är en litteratur som kräver mer plats än bara vara ett antal vackra meningar på en boksida. Det är förlusten, grymheten, förintelsemaskineriet som på flera olika sätt håller hans litteratur i rörelse. Han skriver dels för att erövra minnet, men lika mycket skriver han som ett försök att erövra sig själv. ”Från förskeppet// i hjärnan når/ de liksom i flykten tagna bilderna/ fram till cellula memorialis kylrummet/minnet”. I essäboken ”Landskapsläsning” som framför allt uppehåller sig vid lyriken så formulerar Axel Englund en slags sammanfattning av både Sebalds litterära hållning och hans etiska komplexitet. Det är ett långt citat, men det förtjänar sin plats. ”Effekten blir den, att hur djupt alienerad och isolerad i utanförskap Sebald än känner sig i sitt nya land – dit han tagit sin tillflykt av fri vilja och dit han kunnat resa över öppna gränser – så blir tanken på hans lidande inte bara trivial, utan meningslös i jämförelse. Precis efter Adornos parafras på Pascal, som för in frågan om det är möjligt att skriva poesi efter Auschwitz i dikten, så fortsätter Sebald med vad som skulle kunna tolkas som ett programmatiskt påbud för diktkonsten: ”Überständig ist längst eine Revision / Aller Bücher im Inneren des Vulkans” (”En revision av alla böcker i vulkanens / Inre är sedan länge av nöden”). Drar man sig till minnes Sebalds upplevelse av en tystnadskonspiration i sitt forna hemland, och att majoriteten av den tyskspråkiga litteraturen inte ägnade sig åt Förintelsen under decennierna efter kriget, så framstår tanken att en bokrevision länge varit av nöden som fullt förståelig”.

Det är ingenting annat än en stor kulturgärning av Ellerströms förlag att nu ge oss dessa viktiga infallsvinklar på ett av Europas största och viktigaste författarskap, ett Europa som verkligen hade behövt en ny Sebald så vi inte blev dömda till att upprepa vår historia.

Annons
Annons
Annons