Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visst går det att skriva poesi om änglar!

LYRIKKRÖNIKA: "Den nyskapande och djärva dikten är den som vågar och förmår att ta avstamp från det givna och självklara", skriver Kristian Lundberg efter att ha läst Eva Kristina Olssons nya diktsamling.

Annons

Det är på ett sätt mycket enkelt. Det finns ingen gråzon, inga mellanrum i tiden där vi kan stanna till och andas ut. En dikt kan på ett sätt påminna om en stad. Den är på ett sätt hela tiden en helt egen berättelse, en egen rörelse som dock skiftar i betydelse i relation till både tid och rum. Det gör att det ibland blir nödvändigt att återerövra vissa ord och begrepp. Kan man – utan att vara ironisk – exempelvis skriva om änglar idag? Eller tog det slut med Rilke?

Änglar, visst går de att skriva om – om det görs på rätt sätt. Poeten Eva Kristina Olsson är aktuell med ny lyriksamling. Foto: TT och Ulf Eriksson

Staden förnyas, förändras. Människor kommer och går. Den stadsdel där du växte upp är en helt annan än den där du nu aldrig kommer att ha råd att bo. Det är på samma sätt med generationsskiften inom lyriken. Du är plötsligt en del av det du innan kritiserade. Du antingen äger eller blir ägd. Historielöshet och kunskapsbrist gör att vi ofrånkomligen återskapar tidigare misstag, skriver om modernismen och tror oss ha skapat någonting nytt.

Och det är här det blir spännande att närma sig ett antal kvinnliga författarskap, där inte minst poeterna Ann Jäderlund och Eva Kristina Olsson blir av avgörande betydelse. De har bägge konsekvent och med lyrisk skärpa skrivit sig bort från just den typen av sammanhang. De har på samma gång lyckats återerövra ett språk som rent historiskt borde svara svårt att skriva ”rent” – pistiller, ängar, blommor, änglar. Men de lyckas mer än väl.

Nu utkommer Eva Kristina Olsson med sin diktsamling ”Det ängelsgröna sakramentet”(Bonniers) vilket är en form av fuga där ett antal central ord och begrepp varieras med och mot varandra. På det sättet är hon på en och samma gång en del av historien men lyckas samtidigt skriva sig fri från den. Man kan beskriva hennes diktsamling som en form av liturgisk ordning. Det finns en given form och ett definierat innehåll. Men i denna begränsning skapas också variationerna, den lyriska friheten. ”Du öppnar stenen och lägger mig öppen” skriver hon och låter sedan dikten expandera: ”Ängel innefattad i sten/ängel innefattad i kraniet” Det kan lika gärna vara en beskrivning av en dopfunt och ett dop som av själva tillblivelsen av människan.

Änglar, visst går de att skriva om – om det görs på rätt sätt.

Den som minns och berättar skapar en länk av bilder som gör att det inte längre går att omskapa världen till en historielös plats. Det är med det materialet Olsson arbetar. Tradition och förnyelse. Det som dels är ett självbiografiskt arbete i litterär form blir lika mycket en berättelse om diktens sociala och politiska historia. Det går inte att sönderdela eller skapa fragment av det som är en helgjuten och helt egen berättelse.

Det är en form av vittneslitteratur som Olsson skriver, men hon vittnar inte bara om sig själv och den väg som hon har kommit att gå. Det är lika mycket en berättelse om den tid som är vår, en tid som finns lika mycket inom oss – som ett minne och utanför oss – som ett brusande torg.

”flyga/i ljus/ängelflyga”

Det är mycket enkelt. På ett sätt helt självklart. Den nyskapande och djärva dikten är den som vågar och förmår att ta avstamp från det givna och självklara. På ett sätt har Olsson skrivit en form av liturgisk mässa, på ett annat plan har hon skrivit en djupt personlig och unik diktsamling.

Poeten Eva Kristina Olsson är aktuell med ny lyriksamling. Foto: Ulf Eriksson

Annons
Annons
Annons