Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Elin Olofsson: Kvinnor sprängde brevlådor för vår skull

+
Läs senare
/

Vi var mörbultade när vi stapplade ut från Bio Regina.

Storfilmen "Suffragette" har nämligen den effekten på en.

Inte bara för att berättelsen om den rättslösa, röstlösa 24-åriga tvätterskan Maud Watts träffar som ett knytnävsslag i magen utan också för eftertexterna.

När filmen är slut och skådespelarna och produktionsteamet fått sina namn upprullade över bioduken kommer listan på ett antal länder och de årtal då dessa länder införde rösträtt för kvinnor, från New Zealand – tidigt ute 1893 – till Saudiarabien, där kvinnor fick rösträtt så sent som i fjol, det vill säga 2015.

Det är det som tar andan ur en.

Så många års kamp för kvinnors rättigheter.

Så många vunna slag.

Så många landvinningar.

Och samtidigt så många förluster.

Så många alltför små och alltför långsamma steg på knaggliga vägar.

Så många uppoffringar.

Så många tårar.

Det är hundra år sedan de brittiska suffragetterna tog till våld för att framtida generationers döttrars inte skulle förbli röstlösa.

Efter år av fredliga försök till påverkan uppmanade Suffragetteledaren Emmeline Pankhurst och hennes systrar i rörelsen till civil olydnad för att tvinga maktens män att lyssna.

De sprängde brevlådor, kastade sten, marscherade och slogs med polisen.

Emily Davison gav till och med sitt liv för kampen, när hon kastade sig ut på galoppbanan vid Epsom Derby framför Kung Georges häst Amner.

Hon dog av skadorna.

Allt för att sätta ljus på frågan om kvinnors rösträtt.

För vår möjlighet att påverka de samhällen vi lever i och för våra mänskliga rättigheter.

För att vi inte skulle behöva leva som filmens Maud Watts – tystade och utnyttjade.

Vi får inte glömma det idag, när det då och då känns som om vi för en tröstlös kamp för jämställdhet, där arbetsgivare hellre med ljus och lykta söker förklaringar till sin lönediskriminering än suddar ut den, där i snitt 15 kvinnor per år i Sveriges dödas av (oftast) närstående män, där flickor trakasseras sexuellt och kränks på nätet av jämnåriga pojkar eller vuxna män och där kvinnor som höjer rösten i offentligheten – politiker, journalister, konstnärer, aktivister och feminister – får mejlboxar och brevlådor fyllda av hot och hat från extremister från alla möjliga håll.

Vi har minst hundra års kamp i ryggen.

Därför orkar vi hundra år till, om det är vad som krävs för kvinnors okränkbara rätt.

Som Meryl Streep, som spelar Suffragetteledaren Emmeline Pankhurst, säger i filmen:

– Never surrender, never give up the fight!

För övrigt noterar jag rösträttstema i både Fröken Frimans krig och det nya avsnittet av Sherlock, kallat The Abominable Bride.

Kan det vara hundraårsdagarna som lagt grunden för det?

Låt oss hoppas.

Låt oss inspireras, snarare än gråta.

Och låt oss kämpa – för framtida generationers döttrar, världen över.

---

Elin Olofsson i stor intervju: "Jag tror på vreden som en underskattad egenskap"

Läs ett utdrag ur Elin Olofssons nya roman "Gånglåt"

Tidigare krönikor av Elin Olofsson:

Garva och peta i sår – det är det vi behöver

Om det bästa och sämsta under 2015

■■ Följ nyhetsflödet och få pushnotiser om viktiga händelser från ditt närområde. Ladda ner ÖP:s nya app här, till Iphone eller till Android.

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons