Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Countryn intog Östersund

Jag märker ganska snabbt att en cowboyhatt skulle ha kommit väl till pass den här kvällen. Det här är nämligen en kväll i countryns tecken och jag hade mer än gärna kastat av mig en cowboyhatt och skrikit ”yeeeehaaa” i slutet av konserten för att visa min uppskattning för mr Doug Seegers och hans band. Och kanske ett mer lågmält och lite melankoliskt ”yeah” för mr Gabriel Kelley.

Annons

På väg till konserten började jag fundera på den resa som Doug Seegers och Gabriel Kelley har gjort i sina liv. Och det ska visa sig att det är just i de mer sorgsna och mörka partierna av konserten det verkligen lyfter, och jag blir i perioder gråtfärdig av deras berättelser. Efter konserten känner jag en enorm respekt inför både Doug Seegers och Gabriel Kelley.

Men om vi ska ta konserten från början så var Gabriel Kelley förste man till rakning. Inte bokstavligt talat förstås då han nämligen har ett stort kraftfullt skägg. Han har också en hatt på sig där han sitter på sin stol med sin gitarr och sitt munspel. Han är helt ensam på scenen och han trollbinder mig fullständigt. Gitarrspelet är gudomligt vackert och hans texter skär i hjärtat.

Gabriel Kelleys texter kommer direkt från hjärtat.

Kelley berättar i ett mellansnack att det gäller att skriva om sitt ”garbage” för att få till den där svärtan i texterna så att det ska komma direkt från hjärtat. Det är sådant som Kelleys texter ofta handlar om, och det är smärtsamt och vackert på samma gång. Lägg därtill ett oerhört välspelat och vackert gitarrkomp och det blir svårt att hålla tårarna borta.

Kelleys bästa låtar var den oerhört musikaliska ”The road Iride” och ”Brother, it’s all just in your mind” som han skrivit till sin bror som inte verkar ha haft det så lätt i livet. Det lätt att förstå sorgen och viljan att få en familjemedlem på fötter. Jag gråter. All denna smärta varvar han också med en hel del humor. Publiken skrattar som om det vore en stand-up-show under mellansnacken som är långa och många. Mestskratt blir det när han pratar svenska (som han gör med förvånansvärt bra uttal).

Efter Gabriel Kelley är det Doug Seegers och hans bands tur att spela och stämningen förändras. Här är en man med en historia värdig ett tårdrypande Hollywood-manus men han spelar med sådan glädje att man knappt kan tro att det är sant. Nu var det förvisso några år sedan han levde i en hemlös misär, men ändå.

Doug Seegers blandar glädje och sorg i sina låtar.

Countrylåtarna sitter som en smäck och jag känner glädje. Hoppfullhet. Och publiken klappar och stampar takten. Jag tror att alla därinne känner som jag. Men mr Seegers blandar denna glädje med mörker. Det känns som att hans låtar är uppdelade i tiden före/under missbruket och hemlösheten med tiden efter. Mörker och smärta blandas med glädje och hoppfullhet. Dansvänliga country- och bluegrasslåtar blandas med lite svårare blues där låtarna handlar om hans ”garbage” och jag måste säga att den sistnämnda stilen är bättre. Den förstnämnda har nämligen en tendens att föra tankarna till ett, förvisso oerhört välspelande, coverband.

Seegers bästa låtar den här kvällen är den vackra ”Angie’ssong”, ”Going down to the river” och ”Give it away”. Den sistnämnda skrev han när han höll på att ta sig ur sitt missbruk och den handlar om att man måste ge kärlek för att få. Jag gråter igen.

Annons
Annons
Annons