Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Punken behövs – nu mer än nånsin

William Eliasson, Dödsmördarbandet.

Fredag kväll. Gamla Tingshuset. Ett gäng ynglingar kliver upp på scen. Dödsmördarbandet från Hammerdal har kommit till stan för att damma av instrumenten. Sångaren William Eliasson greppar mikrofonen: "Vi har inte repat sedan i februari. Men nu är vi här". Trumslag. Burrande bas. Gitarr. Vrålande sång. Det är skitigt. I otakt. Argsint. Smocktjockt av energi. Och befriande lustfyllt. Bandet är det första av fyra punkband som under kvällen ska hylla att punken i år fyller 40 bast.

"Vi grundades för att vi hade bara jävligt tråkigt en kväll...", skriver bandet på sin facebooksida. Meningen förflyttar mig decennier tillbaka i tiden. Hem till pojkrummet. Tonårstid. Raklång i sängen. Blicken i taket. Från vinylspelaren ylar Thåström. "Gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch. Samma sak händer i morgon." Jag minns känslan. Hur man på väg in i vuxenlivet häpnade inför hur inrutat allt verkade bli. Textraderna sitter för alltid etsade i min hjärnbark. "Det är inget liv. Det är slaveri." Låtarna erbjöd kanske ingen lösning men öppnade mina tankebanor. Skickade ut mig i världen. På jakt efter äventyr. På jakt efter något mer. På flykt från tristess.

Nu lever jag mitt bland textraderna. Heltidsjobb, bolån, barn och ett snurrande ekorrhjul. Hyfsat nöjd för det mesta. Stundtals fortfarande frustrerad. Vissa dagar mer än andra. Vissa dagar, en vilja att vråla.

Band två intar scenen. Sprayade svarta bokstäver på vitt linne berättar vad som väntar: SHITFUCKS DET ÄR DITT FEL. Tankarna skenar igen.

Fredag morgon. I tv:n Johan Rockström, professor i Miljövetenskap. Arktis är just i detta nu 20 grader varmare än normalt. Kanske ett tecken på urspårade klimatsystem? Kanske "the point of no return"? Ingen vet. Lust att vråla.

Ida Leidermark. Shitfucks.

Gitarrslingor som fastnar i skallen. Fullt ös. Ida Leidermark tar i från tårna. Rösten skär rakt in i magen. SHITFUCKS DET ÄR DITT FEL. Allas fel.

Fredag eftermiddag. Fast i trafiken in från Lillänge. Det är svart fredag. Konsumtionshets. Habegär. Starten på den julhandel som varje år basunerar ut rekordsiffror. Raden av bilar sniglar sig fram genom eftermiddagsmörkret.

Hårdgnissel.

Tredje akten. Hårdgnissel, ett ungt band från Sundsvall, river av sin repertoar gömda i tjock rök. Rakt upp och ner. Rakt ut. Röken på scenen börjar lägga sig. De avslutar med att be publiken dra. "Det blir inget jävla extranummer". De är attityd. Inte till salu. De är punk. Det är befriande. Ger mig ett leende på läpparna och energi.

Fredag sen eftermiddag. Jobbar över. En bättre dag hade tankarna kanske hittat något ljusare att fastna på. I dag. Vill bara vråla. Vad fan håller vi på med? Är det det här man ska lämna över till sina barn? Inrutade arbetsveckor med prestationskrav, ett överflöd av meningslösa prylar, ett havererande klimatsystem.

Matriakatet.

Sista bandet ut. Matriakatet. Full patte från start. Gabbi Schröder lagom förbannad. Levererar skrevsparkar på samhällsnormen. Män med makt. Män med fördelar. Män med allt. Pekar ut det skeva. Det orättvisa. Banar väg för en bättre framtid åt min dotter.

Det är smart. Rått och svängigt. Tajt och riktigt bra. Jag har fått punk på hjärnan igen. Nya textrader. Punken är 40 år. Jag 42 och ett halvt. Nästa år drar de ut på turné med punkrävarna i KSMB. Punken lever. Behövs. I fredags mer än nånsin. Åtminstone för mig.

Matriakatet.

Shitfucks.

Matriakatet.

Matriakatet.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons