Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debatt: Det kan vara dags för ett kyrkouppror

/
Debatt

Annons

Biskopen i Härnösands stift, Eva Nordung-Byström, beskriver i många vackra ord de mål, som kyrkan strävar efter, men någon förklaring till varför förändringarna är nödvändiga, får man icke.

Debatt: Inte enkelt att bilda nya pastorat men nödvändigt (19 januari)

Jag tar den församling, Myssjö, där jag verkat som kyrkomusiker i 30 år, som exempel.

Myssjö var en liten församling med god ekonomi och en rik verksamhet. Regelbundna gudstjänster, diakonalt arbete, två körer och en stab av ideella medarbetare, som lade ner sin själ i arbetet med att hålla församlingen levande.

Så ändras i ett slag allting: Myssjö förs ihop med Oviken, präst- och kantorstjänsterna dras in, och alla församlingar i Bergs kommun ska nu bilda ett enda pastorat.

Resultat: i dag finns ingenting kvar av det rika församlingsliv, som präglade Myssjö. Allt är borta, och det enda som kan kallas verksamhet är någon enstaka gudstjänst i månaden. Det är en nedmontering av verksamheten utan motstycke.

Den som nu vill fira gudstjänst hänvisas till kyrkor som ligger 2–6 mil bort, och flertalet kyrkobesökare är äldre personer, som inte har tillgång till bil.

Det går an och sitta i stiftsstaden, där allt finns på nära håll, och besluta om sammanslagningar och indragningar i landsbygdsförsamlingar.

Stiftsstyrelsen verkar ha vaga begrepp om den geografiska verkligen på landsbygden, och man undrar om någon brytt sig om att titta på konsekvenserna av de beslutade åtgärderna. Uppifrån påtvingade och dåligt förankrade förändringar ger sällan något positivt resultat.

Ingen skugga ska falla på de anställda i pastoratet. De gör verkligen sitt bästa av den uppkomna situationen, men stressen av att vara än här och än där är förödande för trivseln i arbetet. Det myckna bilåkandet är ju för övrigt allt annat än miljövänligt.

Dessutom har prästen nu inte alls samma möjlighet att lära känna människorna och skapa god kontakt med dem i de olika församlingarna.

För kyrkomusikern uppstår samma problem, när det gäller körarbetet, som blir allt svårare att driva, och koristerna försvinner. Det finns inte resurser nog för att leva upp till kyrkans viktigaste uppdrag: att predika Guds ord bland människorna.

Anledningen är övertron på att bara allt blir stort, så blir allt bra. Verkningarna ser vi nu: duktig och engagerad personal säger upp sig och flyttar till andra verksamheter, och det blir allt svårare att rekrytera folk till tjänster.

Pastoraten får en större och kostsammare byråkrati, och avståndet till kyrkfolket bara växer. När man tar bort den urgamla sockentillhörigheten, börjar man i själva verket riva kyrkans grund.

Det är inte stiftet som är kyrkan, utan de enskilda församlingarna och deras medlemmar. Det är där resurserna ska satsas. Utan levande församlingar fyller stiftet ingen funktion alls.

I Jämtland stoppades storregionen av ett medborgaruppror. Det är kanske dags för ett kyrkouppror, innan allt är för sent. Det som nu sker i stiftet är bara sorgligt och förödande.

Lars-Einar Abrahamsson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons