Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Nu är drevet i gång mot Wallström

+
Läs senare
/
  • Utrikesminister Margot Wallström kommenterar bostaden hon hyr av Kommunal vid ankomsten till utrikesministermötet i Bryssel.
Debatt

Så är då drevet igång. Som alltid ska den som blivit riktigt omtyckt vältas. För inte ska man kritisera Saudiarabien med sina piskrappsstraff och offentliga halshuggningar. Och inte får man ifrågasätta Israel och be att få veta mera (precis som sin företrädare Carl Bildt och EU), nej var mainstream, stöt dig inte med någon, säg inte som det är, bli inte för populär - då ska du löpa gatlopp, avsättas, misstänkliggöras. Det är inget nytt fenomen, men det drabbar inte alla. Det fäster liksom inte. En del politiker har en teflonhinna utanpå sig. Den saknar Margot Wallström.

Men till den principiella sakfrågan. Tänk er följande:

En statsminister kan en kväll ringa till XX och fråga om den vill bli statsråd. Statsministern ska tillkännage det nästa dag. Det blivande statsrådet förväntas att infinna sig på presskonferensen och genast påbörja sitt nya uppdrag, oberoende av var i landet vederbörande bor. Familjen lämnas, alla praktikaliteter tas omhand eftersom, men XX måste ha en säng att sova i. Det finns inga gästrum på departementen.

När jag började Riksdagen 1981 bodde jag och de flesta andra på arbetsrummet i Riksdagen. Sov i en bäddsoffa. Hade ett kylskåp och en kaffekokare. Så småningom köpte Riksdagen en del hus och byggde mindre lägenheter till ledamöterna. Så flyttade vi ut och livet blev något mer normalt, med undantag för att vi inte bodde med vår familj annat än på helgerna och då skulle vi ofta ut på partimöten. När man, som jag, blev statsråd, kunde man bo kvar i sin riksdagslägenhet.

Det hade Görel Thurdin (c) sett till när hon var miljöminister under den borgerliga perioden 91-94. Hon vägrade att flytta ut. I nio år bodde jag i Riksdagens lägenhet trots att jag var statsråd. Jag är tacksam för det. Jag hade inte då haft ekonomi att köpa en lägenhet i Stockholm. Jag hade ju mitt vanliga boende, med dess kostnader, i Nälden.

Senare förändrades praxis. Idag får inga riksdagsledamöter som blir statsråd bo kvar i sina övernattningslägenheter. När en ledamot blir statsråd kommer det in en ersättare för det statsrådet och den nya ledamoten behöver en lägenhet. Problemet är att staten inte har några övernattningslägenheter till regeringsledamöter som kommer från landet utanför Storstockholm. De är hänvisade att, snabbt som attan, skaffa sig en säng någonstans.

En del bor hos någon kompis. Någon har ett andrahandskontrakt. Någon känner någon hyresvärd privat eller offentlig. Någon köper sig en bostadsrätt och så vidare. Det är självklart ingen bra ordning. Men detta är situationen för statsråd från "landet".

Länge var det för övrigt så att nästan alla i regeringen kom från stockholmsområdet. Jag minns när George Andersson från Lycksele kom till regeringen då sa vi socialdemokrater - äntligen en från Norrland! Och nog var vi, politiska motståndare till trots, lite stolta när Nils Åsling blev industriminister - han kom ju från vårt län...

Att sitta i Riksdagen eller att vara statsråd är speciella uppdrag - av flera skäl.

Ett är att det, särskilt för statsråd, saknas anställningsskydd. I den borgerliga regeringen som tillträdde 2006 var det två moderata ministrar, handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecilia Stegö Chilò som blev mycket kortlivade - åtta respektive tio dagar. Man vet aldrig när statsministern avskedar en eller när regeringen faller. Då får man åka hem till sin ordinarie bostad, i Nälden eller Gislaved.

Ett annat är att en riksdagsledamot och ett statsråd, till skillnad från exempelvis en snickare eller konsult är den yttersta bäraren av demokratin i landet. Ska vi inte se till att sådana personer har ett rimligt övernattningsalternativ? Är inte det ett demokratiskt ansvar?

Med detta sagt och med dagens infekterade debatt så menar jag att det enda rimliga är att boendesituationen blir lika för statsråd och riksdagsledamöter. Staten bör tillhandahålla en bostad för dem som är satta att sköta de högsta uppdragen i ett land: riksdagsledamöter och statsråd. De ska inte vara hänvisade till kompisar, osäkra andrahandskontrakt eller olika hyresvärdar. Och det gäller lika för alla - oavsett färg på politikerna.

Detta är för mig en principiell fråga - inte en fråga om en viss person "har råd" att köpa en bostadsrätt. Det är ointressant all den stund man vet att alla presumtiva statsråd inte har råd att, samma dag man utnämns, lägga upp 15% av köpeskillingen till en bostadsrätt kontant.

Det blir så tydligt att denna debatt inte handlar om principer. Den handlar om att hänga Margot Wallström.

Och Carl Bildt med sina affärer, först hos Putin och gasen och sedan hos Lundin och oljan, är ett minne blott - och knappt det ... Teflon var ordet.

Margareta Winberg

f d riksdagsledamot och f d statsråd

Äntligen! Nu finns ÖP som app. Ladda ner här, till Iphone eller till Android !

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons