Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Feministiskt initiativ kan lära av KDS och Centern

Annons

I ett land med blockpolitik och små marginaler kan varje röst fälla avgörandet. Det vet Göran Johansson, som var Centerpartiets partisekreterare 1984-87 och statssekreterare i Statsrådsberedningen 1979-1982.

Vid sidan av de tre etablerade "icke-socialistiska" partierna fanns det nämligen även ett fjärde parti – KDS. Partiet orsakade ett betydande spill i så måtto att borgerliga röster kastades bort utan att det gav några mandat.

Till slut drog C slutsatsen att läckaget till KD var för kostsamt. Det var bättre att partiet kom in i riksdagen.

I valet 1985 gick man därför fram under den gemensamma beteckningen Centern. Även om utdelningen blev skral – Alf Svensson var den ende kristdemokrat som kom in – fick den svenska kristdemokratin sitt första riksdagsmandat och resten är historia.

Kristdemokraternas förre partiledaren Alf Svensson kom in i riksdagen tack vare partiets valsamverkan med C.

På samma sätt som M, C och FP hade tagit stryk på grund av KDS existens, kommer det rödgröna blocket att skadas om Fi blir så stora som den senaste tidens opinionsmätningar indikerar. Ur ett rödgrönt perspektiv kommer alltför många röster att "kastas bort". Dala-Demokratens politiske redaktör, Göran Greider, varnade inför valet 2014 för ett sådant scenario (ETC 9/5 2014) och år 2018 aktualiseras dilemmat på nytt.

En möjlighet för Fi vore att försöka etablera ett valtekniskt samarbete med Vänsterpartiet. Kanske kan de lära av Kristdemokraterna.

Exemplet KDS-C vittnar om att det kan bli missnöje om det inte går fullt som planerat. KDS fick sämre utdelning än väntat, men även centerpartisterna var besvikna efter valet. Man säkrade ingen borgerlig valvinst. För Centerpartiets del fortsatte tillbakagången, och snart fick Thorbjörn Fälldin foten av sitt eget parti.

Västernorrlands tidigare landshövding, Börje Hörnlund, var en av arkitekterna bakom samarbetet. Hörnlund skriver i sina memoarer "Vägen till politisk hemlöshet" (Hjalmarson & Högberg, 2011) om hur uppgörelsen med KDS höll på att innebära slutet på hans karriär som C-politiker eftersom partiet sökte en syndabock. "Den höll på att bli min politiska död", skriver Hörnlund.

Centerpartiets Börje Hörnlund (mitten) kom att spela en central roll i förarbetet till 1985 års valsamverkan med KDS.

Göran Johansson berättar att en källa till missnöje inom C var att förhandlingarna fördes på hög nivå och utan att fotfolket fick kännedom om att de hade inletts. Ett sådant tillvägagångssätt var kontroversiellt i ett folkrörelseparti.

- Medlemmarna hade velat vara med mer i processen, säger den tidigare partisekreteraren.

Per Egon Johansson var partisekreterare för KDS när partiet smidde planerna inför valet 1985. Han menar att det skulle ha krävts en rörelse motsvarande vågen av miljöengagemanget som uppstod i samband med säldöden (som 1988 förde Miljöpartiet in i riksdagen) för att dåvarande KDS skulle ha klarat fyraprocentsspärren.

Oron för säldöden gav MP momentum i valrörelsen 1988.

Men någon sådan rörelse uppstod inte. KDS hade gjort många försök men kristenheten var utspridd i många andra partier. För kristna väljare stod valet inte mellan KDS eller ingenting.

Den tidigare partisekreteraren ser tydliga paralleller mellan Fi:s nuvarande situation och dåvarande KDS belägenhet. På samma vis som andra partier redan organiserade kristna återfinns feminister i dag i många olika partier.

- Jämställdhet och feminism är i dag så allmänt omfattade av alla att Fi riskerar att fastna i en situation där den rörelse som krävs för att komma upp till fyra procent aldrig uppstår. Personligen tror jag att Fi:s bästa chans att komma in i riksdagen är ett valtekniskt samarbete, säger Per Egon Johansson.

Ur ett V-perspektiv kanske de historiska erfarenheterna avskräcker, men en rödrosa koalition skulle kunna söka vägar förbi de uppenbara fallgroparna. Partierna kan exempelvis koncentrera sig på de valkretsar där Fi är förhållandevis starkt och där V behöver draghjälp för att kunna få ett eller två mandat.

Fi skulle på nationell nivå driva valrörelse precis som vanligt, men i de utvalda valkretsarna skulle partiet behöva acceptera att inte gå till val under eget namn. Så många väljare som möjligt skulle i stället förmås att rösta på det gemensamma alternativet. Som belöning skulle Fi alltså kunna få bli ett riksdagsparti. Samtidigt skulle Fi-rösterna bidra till att ge V vissa mandat som partiet inte skulle klara av att vinna på egen hand.

Gudrun Schyman (Fi).

Studerar man Vänsterpartiets senaste valresultat finner man ganska många valkretsar där både V och Fi potentiellt skulle kunna gynnas av att göra gemensam sak. Man "räddar" förmodligen inte hem alla Fi-rösterna, men vinsten kanske blir stor nog för de inblandade parterna.

Jag säger inte att V och Fi bör välja den modellen, men möjligheten finns. Och om den tillvaratas och lyckas får riksdagspolitiken ett nytt element i tider när auktoritära och konservativa attityder breder ut sig.

Vi kan nog lita på att Gudrun Schyman kommer att göra en del väsen av sig den dagen hon kommer tillbaka till riksdagen. Och detta alldeles oavsett om det sker genom samarbete med andra eller helt av egen feministisk kraft.

Annons
Annons
Annons