Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen politik utan hat och kärlek

Att en känd vänsteraktivist hatar borgerliga opinionsbildare borde egentligen inte överraska någon. Ändå tycks det finnas en utbredd föreställning om att politiken bör vara kliniskt fri från den typen av känslor.

Annons

Det har inte minst blivit tydligt i och med reaktionerna på poeten Athena Farrokhzads sommarprogram i P1 (21/7). Efter programmet förklarade Farrokhzad i en intervju att hon hatade några kända borgerliga opinionsbildare. För många debattörer var det ett uttalande som gick över gränsen för det anständiga, som om känslan av hat i sig var ett hot eller en politisk våldshandling.

Karin Olsson, Expressens kulturchef, följde upp diskussionen med att bekymra sig över att vi har ett debattklimat där det inte finns plats för politikens grå vardag och att de politiskt intresserade idag bara talar om att "brinna", "störta" och "hata (28/7).

Vad man då bortser från är att vardagsgnetet i de folkvalda församlingarna i själva verket bara är en förlängning av de starka känslor som är grunden för all politik.

Politik handlar ytterst om hur makt och resurser i samhället ska fördelas. Det handlar om djupa och reella konflikter som väcker starka känslor och formar kollektiva identiteter, när exempelvis arbete ställs mot kapital.

Även demokratisk politik handlar till stor del om vi mot de. Arbetare mot direktörer eller män mot kvinnor, för att ta några i svensk politik återkommande exempel. Från det är steget till känslan av kärlek till det egna partiet eller hat inför den politiska motståndaren inte långt.

Och så bör det vara. De som menar att känslor som hat och kärlek inte hör hemma i politiken tycks vilja släta över de grundläggande samhälleliga konflikterna.

I stället ger de bilden av samhället som en harmonisk organism där vi alla egentligen har samma intressen, som vi artigt och belevat kan resonera oss fram till.

Därmed inte sagt att politiska motståndare inte kan komma överens.

Tvärtom innehåller historien många exempel där svurna politiska fiender enats kring för båda parter gynnsamma lösningar. Men exempelvis Saltsjöbadsavtalet mellan arbetsgivare och fackföreningar 1938 innebar inte att konflikten mellan arbete och kapital upphörde att existera.

Avtalet var bara en tillfällig lösning, som visserligen visade sig fungera väl. Men bakom detta, och andra samförstånd, finns fortfarande konflikterna och känslorna.

Demokratin kan ses som ett system för att erkänna de grundläggande konflikterna i samhället, men samtidigt undvika att känslorna av att vilja älska och brinna eller hata och störta inte leder till inbördeskrig. Att förneka dessa känslor en plats i politiken är däremot detsamma som att säga att makt och resurser bäst fördelas i slutna rum.

Annons
Annons
Annons