Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kan Kristdemokraterna räddas av ett namnbyte?

Kristdemokraterna bör byta namn. Det menar ungdomsförbundets ordförande Christian Carlsson i en intervju med den frikyrkliga dagstidningen Världen i dag.

Annons

– Flera partier har bytt namn för att distansera sig från sitt förflutna. När vi nu byter namn gör vi inte det för att vi skäms för vår historia och ideologi, utan tvärtom, för att vi är stolta över bådadera.

Citatet kommer inte från Carlsson eller Kristdemokraterna. Tvärtom, citatet har sitt ursprung i den debattartikel i DN (17/11 2015) där Jan Björklund presenterade att Folkpartiet ska byta namn till Liberalerna under det kommande landsmötet.

För Kristdemokraterna skulle ett namnbyte innebära en motsatt resa. I vart fall om man tillmötesgår ungdomsförbundets förslag där ideologin behålls men namnet ändras. Ett kristdemokratiskt parti som inte ska kalla sig kristdemokrater.

– Vi byter inte namn för att vi skäms för vår historia och vår ideologi, tvärtom gör vi det för att ni inte förstår den. Så skulle Kristdemokraternas partiledare kunna motivera ett namnbyte ifall man går KDU:s väg. Runt om i Europa är kristdemokratin en bärande kraft i det politiska samtalet, Tyskland och Angela Merkel är kanske det bästa exemplet på detta.

I Sverige har kristdemokratin alltid haft svårt att ta plats. Carlsson (KDU) menar att partiet har svårt att nå ut till väljare eftersom namnet avskräcker. Ett namnbyte skulle kunna bredda bilden av partiet. Så skedde när Bondeförbundet blev Centern, sedan Centerpartiet. Analysen har dock ett problem: Det är inte namnet väljarna är avigt inställda till, det är partimedlemmarna. Sverige är inte Europa i den meningen att vi är ett väldigt sekulariserat land, resten av Europa är det inte. Man skulle till och med kunna tala om en religiös analfabetism i Sverige. Många, kanske de flesta, är genuint oförstående till religion. Samtidigt är Kristdemokraterna sprunget ur frikyrkorörelsen, en kristen gren som den religiösa analfabetismen begriper ännu mindre.

Jämförelsen är grym, men det gör att Kristdemokraterna belastas av sitt ursprung på samma sätt som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna belastas av sitt. Det är inte bara namnet som avskräcker väljare, ett sådant förnyelseprojekt kräver betydligt mer arbete än ett namnbyte. Det kräver en varumärkesförändring som är djupare än när Moderaterna tvingade sina företrädare att sluta använda slips och pärlhalsband i valstugan. Kristdemokraterna har i dag stöd av 2-4 procent av väljarna. Orkar man med en sådan förändringsagenda nu två år innan valet? Särskilt som partiet redan i dag är splittrad mellan konservativa förnyare och kristen vänster. En strid som för övrigt startade i KDU. Alternativet är givetvis att Kristdemokraterna på ett bättre sätt söker sig till de frikyrkliga väljare som inte upplever ett avstånd till partiets namn eller ideologi. Frågan är: räcker underlaget?

Det sägs att renovering är den ultimata prövningen för en relation. Kanske kan detsamma sägas om namnbyten i politiska partier.

Annons
Annons
Annons