Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Jag är trött på entonig stockholmsfixering

/

Sveriges radios stockholmsfixering stod klart lagom till lunch i tisdags när årets sommarvärdar presenterades i P1. En tydlig majoritet av årets sommarpratare är artister och bor någonstans kring den lilla ankdam som Södermalm i Stockholm utgör.

Annons

Ovanför dalälven, den inofficiella norrlandsgränsen, återfinns endast en sommarvärd – författaren Po Tidholm, som också är återkommande krönikör här i tidningen. Det är försvinnande få av årets sommarvärdar som har sin bostadsadress utanför Stockholms län.

När Sveriges radio väljer ut vilka som ska berätta berättelsen om Sverige får vi höra berättelsen om en elit.

En elit som tar after work på Medborgarplatsen och går på kurser för att komma i kontakt med verkligheten. Det dröjer inte länge innan vi nås av beskedet att de trendiga stockholmarna köar utanför ABF för att lära sig baka snus och hur den ska placeras under läppen. De har redan lärt sig stoppa korv, baka bröd och brygga öl.

Den som upplever dansbanan som homogen har aldrig besökt medborgarplatsen. Där alla heter olika men klär sig lika och tycker lika. Miljöpartiet följt av Feministiskt initiativ var de två största partierna i det senaste valet. Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna lyckades locka mer än kring knappa tio procent.

Södermalm är inte större än 800 hektar och där bor lite mer än 120 000 invånare. Det är deras berättelse vi får höra om i sommar. Berättelsen om kultureliten som jagar trender och längtar till en verklighet de för längesedan lämnade.

Med tiden har vi blivit allt bättre på att berätta om olika erfarenheter av Sverige vilket är något positivt. Om hur det är att vara kvinna, invandrare eller tillhöra en annan sexualitet till exempel. Men berättelsen om Sverige utanför Stockholm lyser med sin frånvaro. En berättelse om hela Sverige.

Jag saknar berättelsen om att leva på glesbygden.

Det är inte bara Sveriges radio som bär skulden. Den svenska stockholmsfixeringen bara växer. För några år sedan fick den så kallade TV-eken en fruktansvärd medial exponering eftersom kommunen ville hugga ned det fallfärdiga trädet utanför TV-huset i Stockholm. Tilltaget vållade protester – och i hela landet fick vi följa dramatiken. Var det verkligen ett riksintresse?

I dag rapporteras det ständigt om risken för en bostadsbubbla som ett resultat av skyhöga bostadspriser. Vad som inte sägs är att de eventuellt drabbade gäller attraktiva områden i Stockholm, Göteborg och Malmö.

I resten av Sverige finns i stället en oro över att försäljningen av bostaden ska bli en förlust. Om någon vill köpa den. Om alla tomma hus som ingen flyttar in i.

Om det rapporteras om Norrland rapporteras det inte från Norrland. Då blir det i stället en exotisk berättelse om det arbetslösa Norrland – trots att vi hittar fler arbetslösa i Stockholm. Eller berättelsen om Norrland som rikets kolonilott där alla blir utnyttjade som en följd av gruvetableringar vid Norrlands topp.

Norrland är för stort för endast en berättarröst.

Och allt för ofta handlar berättelsen om Norrland om drömmen om en plats där tiden ska stå stilla. Som det var innan berättaren flyttade till Medborgarplatsen, började rösta på Miljöpartiet och jag kurser för att hitta tillbaka till verkligheten.

Sakfrågan handlar inte om att uppnå en rättvis geografisk spridning av sommarpratare. Det handlar om att berättelsen vi får ta del av är entonig och förutsebar. Vi har hört den förut och vi vill höra något annat.

Annons
Annons
Annons