Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magplask i integrationspolitiken

/

Nej, nej, nej! Regeringen riskerar ett nytt magplask.

Annons

Det är inte arbetsmarknadens parter som bär ansvar för integrationspolitiken. I stället bör regeringen ta ansvar för en reformagenda.

Att samla arbetsmarknadens parter för en gemensam överläggning låter i teorin bra. Upplägget har varit klassiskt för arbetsmarknadspolitiken under 1900-talet. Svenskt Näringsliv, LO och ansvarig minister tar en grogg och utarbetar ett gemensamt program, presenterar det för allmänheten och skakar därefter hand. Korporativismen glöder, regeringen framstår som statsmannamässig och delar ut valfläsk till parterna som tack för hjälpen.

Som om inflytande över politiken inte vore nog.

Förra mandatperioden var det finansminister Anders Borg (M) som stod för magplasket. Då ville han minska ungdomsarbetslösheten. I stället för att fortsätta med den framgångsrika reformpolitiken under första mandatperioden försökte han sig på något nytt. Ett ungdomsavtal, med lite lägre lön och utbildning togs fram tillsammans med Svenskt Näringsliv och LO. Resultatet var ett fiasko. Facket ställde sig i vägen och var rädd för lönedumpning. Slutprodukten blev oerhört svag och tog alldeles för lång tid att ta fram.

Anders Borg har efter valet förklarat valförlusten med att regeringen saknade en reformagenda för arbetsmarknaden och i stället förlitade sig på parterna och krånglet med ungdomsavtalen.

Nu kommer Ylva Johansson (S) stå för magplasket. Den här gången handlar det om satsningen på snabbspår in på arbetsmarknaden för invandrare som har yrken det finns brist på. Till exempel läkare. Men resultatet kommer utebli.

Problemet är att snabbspåret först måste tröskas igenom arbetsmarknadens parter – vilket kommer ta tid. Facket kommer värna sina medlemmar och begränsa antalet bristyrken. Slutprodukten blir begränsad och kommer omfatta ett fåtal. Dessutom tar snabbspåret inte integrationsproblematiken på allvar.

Drygt 15 procent av befolkningen är i dag födda utomlands. Inom vissa invandrargrupper som har kommit hit som flyktingar tar det över tio år att etablera sig på arbetsmarknaden. Bakgrunden är att hälften av de som ingår i Arbetsförmedlingens etableringsinsatser saknar en gymnasieutbildning.

För den här stora gruppen av invandrare hjälper inga snabbspår. Det regeringen i stället måste ta tag i är ett generöst utbildningsprogram från första dagen och reformer som ökar företagens vilja att anställa. Det handlar om att ta utanförskapet på allvar och då finns inga lågt hängande frukter.

Läs fler ledare från Marcus Persson:

Logiskt felslut att små orter är bättre på integration

Rekordmånga flyktingar ställer högre krav på fungerande integration

Förvirringen är total när FP kallar sin integrationspolitik liberal

Politisk handbok i integrationspolitik

Annons
Annons
Annons