Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Bohlin: Socialismen är naturligtvis inte mitten i svensk politik

Annons

"Vi står i mitten av svensk politik. Vi är ett parti för många, inte bara några få." Det budskapet tillsammans med en bild på en butter (förmodligen vill man signalera förtroendeingivande och handlingskraftig) Stefan Löfven som står med armarna i kors, utgör en ny kampanj för Socialdemokraterna.

Ett av Socialdemokraternas och Stefan Löfvens senaste utspel.

Budskapet är intressant. Nog för att det är länge sedan en socialdemokratisk partiledare talade om "demokratisk socialism" – har någon gjort det efter Olof Palme? – men nu vill partiet tydligen inte ens kännas vid en placering till vänster på den politiska skalan. Kanske är det lämpligt så här 100 år efter partisprängningen när socialismens revolutionärer (dagens Vänsterpartiet) och reformister (Socialdemokraterna) gick skilda vägar.

Ändå är det svårt att se på vilket sätt S av i dag skulle vara mer av ett mittenparti än vad partiet var under till exempel Göran Perssons ledning. Det finns nu åtta partier i riksdagen, två av dessa ligger till vänster om Socialdemokraterna: Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Alla kanske inte håller med om att MP hör hemma till vänster om S, men partiet har tydlig lämnat den vänster/mitten-position som man hade under Maria Wetterstrands tid som språkrör och är nu mer tydligt ett parti till vänster.

Den som studerar regeringens senaste budget ser i stället stora eftergifter till Vänsterpartiet.

Fem partier ligger således till höger om S (även om Sverigedemokraternas placering på skalan varierar väldigt mycket beroende på vilken fråga man väljer att titta på). Det framstår som om S i sin kommunikation nu försöker göra om det reptrick som Moderaterna lyckades med när Fredrik Reinfeldt tog över som partiledare. M klev med stor framgång in mot mitten och lyckades suga upp väljare utan tydlig identifikation vare sig till höger eller vänster. Det lyckades så väl att Moderaterna 2010 fick över 30 procent av rösterna och snudd på gick om S som största parti.

Skillnaden mellan Moderaterna då och Socialdemokraterna nu är att M inte bara ägnade sig åt läpparnas bekännelse, utan faktiskt lade om sin politik i många sakfrågor. Som kontrast är det svårt att hitta ett enda område där S har lagt om sin politik, om man bortser från migrationspolitiken där partiet strikt talat har återgått till en traditionell socialdemokratisk position.

För den politiska debatten är det i sak bra att partierna i stort har slutat leka "jakten mot mittpunkten" där alla partier tävlade om att vara mest i mitten.

Den som studerar regeringens senaste budget ser i stället stora eftergifter till Vänsterpartiet (men väldigt lite till MP). Faktiskt så till den milda grad att man funderar på om det är Vänsterpartiet snarare än Miljöpartiet som är det andra regeringspartiet.

För den politiska debatten är det i sak bra att partierna i stort har slutat leka "jakten mot mittpunkten" där alla partier tävlade om att vara mest i mitten. Att alternativen tydliggörs är bra. I valet nästa år kommer det att vara svårt att tala om en sjuklöver (SD-anhängarnas favorituttryck) som tycker likadant. Det finns en spännvidd av åsikter i såväl ekonomiska frågor som i frågor om migration och integration.

Väljarnas möjlighet att sätta sin prägel på politiken är stor. Mot bakgrund av det är det olyckligt om debatten fram till valet även fortsättningsvis ska handla mest om regeringsfrågan. Betydligt viktigare är att synliggöra de skillnader som finns så att väljarna vet vad de får när de lägger sina röster.

Annons
Annons
Annons