Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oksanen: Kuppmakarnas egenintressen bakom Anna Kinberg Batras slutliga fall

Det tredje kuppförsöket lyckades i Moderaterna. Anna Kinberg Batra föll på det moderata schackbrädet under fredagen. Hon var ställd i schack matt när hälften av länsförbunden uttalat att de inte längre ville se henne som partiledare.

Annons

Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra håller pressträff på Moderaternas kontor i Stockholm för att meddela sin avgång.

Att gå fram i valrörelsen som partiledare och statsministerkandidat med halva partiet emot sig är en omöjlighet. På en pressträff kallade Kinberg Batra det som skett i Moderaterna för självskadebeteende. Och ironiskt nog gjorde Moderatledaren kanske sitt starkaste och bästa framträdande som partiledare när hon kunde släppa på bromsen och meddela sin avgång.

Behandlingen av Anna Kinberg Batra har inte varit vacker. Krypskytte tillsammans med kuppförsök efter kuppförsök under månader från de egna leden.

Pressen har tvingat fram mer eller mindre desperata drag från Moderatledaren, som sparkandet av den allianspopulära veteranen Beatrice Ask som ordförande i Justitieutskottet och som rättspolitisk talesperson, till det ogenomtänkta misstroendevotumet mot försvarsminister Peter Hultqvist (S). Men inget hjälpte, varken i opinionen eller för att tillfredsställa kritikerna.

Inte så konstigt, för problemen går djupare än så för moderaterna.

Det finns spänningar i partiet sedan många år, både av politiska och personliga skäl. Under Reinfeldtåren offrades flera klassiska moderatgrenar, som försvaret, för skattesänkningar och ambitionen att bli det ”nya arbetarepartiet”.

Reformer för arbetsmarknaden skrotades samtidigt som migrationspolitiken blev mer öppen, delvis som en reaktion av Uppdrag Gransknings valstugereportage från 2002. Det var då som SVT med dold kamera visade på smygrasism i den moderata basen.

Maktpartiet gick före idépartiet. Men så länge maktpartiet levererade så uppstår inte kris i organisationen.

Under den här tiden var inte heller partiledningen särskilt vårdande av idéarbetet vilket resulterade i att taket kunde bli väldigt lågt för de med en avvikande uppfattning. Maktpartiet gick före idépartiet. Men så länge maktpartiet levererade så uppstår inte kris i organisationen. Den kommer när makten håller på att förloras. För det tunga och viktiga distriktet Stockholm blev nedgången så tydlig när både riksdags- och kommunalrådsplatser hotades av den sjunkande opinionen.

När Alliansen förlorade valet 2014 avgick Reinfeldt på valnatten utan att sondera möjligheterna att sitta kvar (läs med SD:s stöd). Avgången var en logisk och naturlig följd av Alliansregeringens position, men sättet att lämna gav intrycket att statsministern flydde från ansvaret för sitt parti.

För vissa moderater blev känslan av 2014 den som Marita Ulvskog hade 1976. Valförlusten tog känslomässigt dimensionen av en statskupp. Och i det parlamentariska kaoset som utbröt hösten 2014, efter att SD röstat för Alliansens budget och Löfven hotat med extraval ärvde Anna Kinberg Batra både decemberöverenskommelsen och den moderata partiledarposten.

Anna Kinberg Batra talar i Almedalen under politikerveckan i Visby 2015.

Ärvde är nog det bästa ordet, för när alla andra kandidater satt sig och inte ville kandidera stod AKB kvar. Med ett svagt eget mandat från partiet tillsammans med att inte vara redo att ikläda sig rollen som oppositionsledare och statsminister blev det svårt att växa.

Istället har TV-framträdanden präglats av stel nervositet. Ilskan och frustrationen i partiet, både över förlorad makt och missnöjet över politisk inriktning har inte hanterats. Till sist började partiledarskapet likna drivved, som åker omkring utan styrning och helt beroende av tillfälliga strömmar. Något som väljarna också straffade i förtroende både för Moderaterna och för Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat.

Drivkraften här har varit att få bort partiledaren för att säkra sina egna positioner, inte att ha en egen kandidat till posten eller ändra politiken.

Det går inte att urskilja någon politisk falang som nu drivit fram Anna Kinberg Batras avgång. Trots tal om att M slits mellan liberaler och konservativa så är har det inte varit någon tydlig faktor i spelet bakom. Ett halvdussin centralt placerade källor i Moderaterna pekar ut riksdagsledamoten Niklas Wykman som kuppgeneral.

Några av de länsförbunden som gick ut tidigt och synkroniserat för att kräva AKB:s avgång har framträdande företrädare som tillhör Wykmans vänskapskrets. Drivkraften här har varit att få bort partiledaren för att säkra sina egna positioner, inte att ha en egen kandidat till posten eller ändra politiken.

Men missnöjet bakom avgångskraven har omfattat fler än Wykmans nätverk.

Så vad kommer nu? Väljarna gillar inte ränksmiderier och alltför mycket spel. Här finns nu möjlighet att backa bandet på en del punkter.

Ett klokt första drag är att lätta greppet om misstroendevotumet mot försvarsminister Peter Hultqvist (S) och överlämna det till partiets nästa ledare att hantera.

Att utlösa misstroendevotumet där statsminister Löfven kan komma att svara både med talmansrunda eller extraval när man inte har en partiledare är det sista som väljarna kommer att premiera Moderaterna för.

Kritikerna har varit enade i missnöje, inte om alternativ.

Vem som blir moderaternas nästa partiledare går idag inte att säga eftersom ingen öppet utmanat Anna Kinberg Batra. Kritikerna har varit enade i missnöje, inte om alternativ.

Insidetipsen pekar på Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson, några nämner Johan Forsell, de som vill ha en veteran som kan städa drömmer om Mikael Odenberg (men han har bränt för många broar) och Carl Bildt.

De som vill ha någon som kan sägas vara "obefläckad" av både Reinfeldt- och AKB-åren nämner gärna europaparlamentarikern Christofer Fjellner och SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Andra vill gå utanför nationell politik och hämta in finanslandstingsrådet Iréne Svenonius.

Det är hela havet stormar, men stormen har sina gudomliga gränser i alla fall. En som med ett skratt under gårdagen i alla fall kunde dementera att han är aktuell är förra MUF-ordföranden Thomas Idergard som numera är Jesuit, kanonisk lag förbjuder honom att kandidera. Att bli moderatledare är inte värd en exkommunikation av påven.

Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra träffar studenter på Karlstad universitet mars 2017.

Men oavsett vem det blir så är egentligen förra centerledaren Maud Olofssons gamla råd det bästa som kan ges. Den som har roligast vinner i politiken.

Det var länge sedan både Alliansen och Moderaterna hade det roligt. Den moderata partiorganisationen behöver kunna ha roligt ihop också för att kunna landa en rad svåra beslut i politiska vägval och idéutveckling i en turbulent tid.

Hittar man tillbaka dit är inget omöjligt i valet 2018.

Annons
Annons
Annons