Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oksanen: Wallströms kärnvapendröm för Sverige mot säkerhetspolitisk atomvinter

Sveriges överväganden att skriva på Nuclear Ban Treaty har väckt stor debatt senaste veckan. I en längre djupdykning tecknar ledarskribenten Patrik Oksanen en svensk väg mot en säkerhetspolitisk avgrund.

Annons

Bakom den här texten ligger både offentliggjorda UD-handlingar och internationella bedömares ”arbetsdokument”. Dessutom samtal med ett tiotal källor, under villkor om anonymitet, som har insyn i diplomatin kring avtalet.

Utrikesminister Margot Wallström och kabinettssekreterare Annika Söder

Ungdomens 80-talsdrömmar om slagord för en kärnvapenfri värld håller på att föra svensk utrikes- och säkerhetspolitik in i en återvändsgränd som slutar med ett stup.

En återvändsgränd som gör både Sverige och världen mer utsatt för kärnvapen, helt tvärtemot den retorik UD:s politiska ledning lever med.

Det här är historien om hur det viktigaste svenska säkerhetspolitiska och utrikespolitiska ställningstagandet på årtionden drivits fram av utrikesminister Margot Wallström och där UD:s ledning aktivt försökt hålla borta den förödande kritiken som finns mot avtalet från andra departement, riksdagspartier och allmänhet.

Istället är det viktigare att få ett avtal på plats som stigmatiserar kärnvapenländer än som leder fram till att kärnvapen inte sprids eller minskar.

Dessutom UD tigit om varningar för allvarliga konsekvenser från bland annat USA och handlingar som skickats utan hemligstämpel till andra myndigheter har sekretessprövats när de ska lämnas ut.

Längs vägen mot ”Nuclear Ban Treaty” har en rad svenska principer övergivits, samordningen med Finland brutit ihop och relationerna med USA, Storbritannien, Frankrike och Nato hotas. Allt för ett avtal som beskrivs i ett UD-dokument som kaotiskt hopsytt och som inte kommer att leda till något resultat.

Läs mer: Wallström, we have a problem

Låt oss börja i det självklara. Ingen gillar kärnvapen. Det är ett fruktansvärt vapen som mänskligheten aldrig borde ha hittat på. Och målet borde vara att det avskaffas helt. Det säger alla, inklusive de som inte vill skriva ”Nuclear Ban Treaty”.

Inga Natoländer skriver på, det gör att Sverige är enda östersjölandet som vill skriva på NBT-avtalet.

Men vägen mot en kärnvapenfri värld går inte via det nya avtal som Sverige röstat för och som utrikesminister Margot Wallström nu vill att Sverige skriver på.

Hur ensam Sverige är försökte utrikesminister Wallström undvika att klargöra när avtalet försvarades 25 augusti på SvD Debatt. Nogsamt undviker Wallström att tydliggöra att det enda land som drabbats av kärnvapen, Japan, inte skriver på, och inte heller Finland finns med.

Inga Natoländer skriver på, det gör att Sverige är enda östersjölandet som vill skriva på NBT-avtalet, i sällskap med några mindre europeiska länder.

Alla dessa länder har ett bättre säkerhetspolitiskt läge än vad Sverige har idag.

Avtalet

Sekretessen kring slutrapporten

Och bristerna är många. UD:s slutrapport om förhandlingar innehåller inga hemligstämplar i sig, och har skickats runt både till en lång rad svenska ambassader samt till andra svenska myndigheter. Men när ledarsidan begär ut handlingen enligt offentlighetsprincipen så tar det plötsligt tvärstopp.

I stället dröjde beskedet och sedan kom nytt besked om prövning. Och när dokumentet efter en vecka lämnas ut är det uppenbart att UD inte vill att riktigt hur många av bristerna, både med avtalet och förhandlingarna som process, ska spridas med ”hänsyn till mellanfolkliga förbindelser” och att ”det skadar landet”.

Redan i den öppna inledningen slås avtalets stora brister fast: ”Sammansättningen av deltagandet i förhandlingen medförde att Sverige hade svårt att få gehör för flera förslag. Från svensk sida hade önskats ett förbud av mer rimlig omfattning, starkare verifikation och tydligare språk om förbudets kompletterande roll i förhållande i NPT”.

NPT är icke-spridningsavtalet för Kärnvapen från 1968. Ett avtal som är underskrivet av nästan alla världens länder, inklusive de stora kärnvapenmakterna. Undantagen är de senare kärnvapenmakterna Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan.

Men det nya NBT-avtalet säger uttryckligen i artikel 18 att det går före andra avtal, som NPT - något som Sverige protesterade emot i sin röstförklaring. Men likväl står det så i avtalet.

Och eftersom NBT innehåller sådana brister när det gäller omfattning och verifikation (inga krav på verifikation vilket skulle ge exempelvis Nordkorea lugn och ro att utveckla kärnvapen) är oron från kritikerna stor att detta kan utnyttjas för att undergräva försöken att stoppa kärnvapenspridning.

En genomläsning av den svenska slutrapporten ger också bilden av kaotiska förhandlingarna med ordförandeskapets bristande kapacitet. Ändå tycks UD ha sekretesstämplat några av de värsta exemplen från förhandlingarna.

Diplomatkällor har vittnat om dåligt förberedda förhandlingar, med oklar information om vilka som ingick samt var, när och hur samtalen i små grupper genomfördes. Där vissa gruppresultat senare, inför alla, presenterades felaktigt som kompromisser.

Resultatet av NBT är alltså ett avtal som skuldbelägger kärnvapenstater och alla stater som på olika sätt bygger sin säkerhet på kärnvapenstaters garantier, det vill säga Natoländerna och kärnvapen-paraplyet.

Samtidigt saknas konkreta steg för att kunna stoppa nya länder som att skaffa sig kärnvapen. Det saknas också vägar att få de befintliga kärnvapenmakterna att minska eller helt avveckla sina arsenaler. Och den svenska delegationen, som ändå röstade för slutresultatet, kände sig tvingad att avge en röstförklaring där man i tio punkter kritiserade avtalet.

Osannolikt att kärnvapenmakterna bryr sig om avtalet.

UD skriver i slutrapporten ”…för att bli ett bli ett verkligt nedrustningsinstrument krävs tillträde av kärnvapeninnehavare. Det ter sig föga sannolikt.” Men hur osannolikt det verkligen är har UD valt hemligstämpla. Svenska folket ska inte få veta att bakom sekretessens fikonlöv gömmer sig en formulering som visar hur utsiktslöst avtalet är, och den beskrivs av de som läst rapporten som följande…

”Antagandet att vissa av kärnvapenstater ska ta hänsyn till konventionen i sina eventuella nedrustningsåtaganden är inte sannolikt, inte minst i ljuset av sin skarpa kritik och avståndstagande. ”

Det i sig är en föga överraskande slutsats. Det är bara att lyssna på Sveriges närmaste utrikespolitiska allierade för att förstå slutsatsen.

Utrikesministrar Soini och Wallström,

Finlands valde annan vägLänge har det varit ett mantra mellan Utrikesdepartementet och Utrikesministeriet i Helsingfors att Finland och Sverige samarbetar allt djupare och närmare i utrikes- och säkerhetspolitiken.

Här har tjänstemän bäddats in hos varandra. Man säger sig vilja agera samordnat och från både Helsingfors och Stockholm har man understrukit att utrikesministrarna Wallström och Soini stortrivs ihop.

Men när det kommer den säkerhetspolitiska kärnan förmår inte Sverige och Finland vandra hand i hand. ”Nationella intressen” tar över.

Nationella intressen är inte det samma i Helsingfors som för den vänster-socialdemokratiska sfär som UD:s politiska ledning kommer från. För Stockholm har drömmen om en kärnvapenfri värld, att arbeta med tredje världen och civilsamhället för att nå dit varit överordnat. För Helsingfors har nationens överlevnad varit målet och den realpolitiska kylan är vägledande.

Läs mer: Skönheten och Odjuret är svenskfinländsk Disneysaga

Finland valde att hålla sig helt utanför förhandlingarna när kärnvapenmakterna, inklusive Ryssland, inte var med. Bakom resonemanget ligger den analys som UD hemligstämplar.

Det går inte att påverka kärnvapenmakterna om de inte är med i avtalet. Man kan inte få med kärnvapenmakterna i det här avtalet med de skrivningar som finns. Alltså har avtalet spelat ut sin praktiska betydelse innan bläcket har torkat. Dessutom hotar det att undergräva Icke-spridningsavtalet NPT, där kärnvapenmakterna är med.

Sverige nog har litet större utrymme att agera än vad Finland upplever att man har.

Och om man hade kommit fram till någon annan slutsats, mot förmodan, så kan man från finländsk horisont ofta höra ett konstaterande att ”Sverige nog har litet större utrymme att agera än vad Finland upplever att man har. Realpolitik och geografiskt läge kräver försiktigare handling”.

Och vad är man rädd från för Finlands sida? Jo, att hamna utanför den västerländska gemenskapen och isoleras från samarbetet med USA och Nato. Ett scenario med begränsad övningsverksamhet, på grund av ett effektlöst avtal, med USA och Nato är en säkerhetspolitisk mardröm.

Då skulle Finland vara ännu mer utsatt för rysk press som syftar till att återställa de långa skuggåren under VSB-paktens dagar då Sovjetunionen hade allt för stort inflytande på finländsk inrikespolitik, inklusive presidentval.

I Helsingfors är man lyhörd och gör en realpolitisk analys. I Arvfurstens palats har man under ett års tid ignorerat varningssignalerna. Och kring detta har Stockholm och Helsingfors inte kunnat hitta en gemensam linje.

Även om man gärna från Helsingfors sida försöker sopa över sprickan genom att betona gemensamma mål (vem vill inte ha en kärnvapenfri värld?) och att man bara gjort olika analyser om vilken väg som är bäst och att det inte påverkar något framåt så går det inte att komma från att i skarpt läge misslyckades samordningen.

Det nationella intresset går alltid först.

I fjol betonades de nordiska ländernsa särskilda relation med USA under ett besök i Vita Huset, men vart är Sveriges relation på väg?

Varningarna från väster

Det har de senaste dagarna kommit braskande rubriker om brev från försvarsminister Mattis till försvarsminister Hultqvist och att USA:s Chargé d´affaires träffat utrikesminister Wallström. Men budskapen som överlämnats är inte nya. Tvärtom.

Den amerikanska hållningen är inte okänd och Sverige är inte det enda land som man framfört den till.

Det här har varit känt hos UD sedan långt tillbaka, redan innan FN:s generalförsamling i december 2016 röstade igenom mandat om förhandlingar att ta fram ett legalt bindande kärnvapenförbud.

Däremot har budskapen framförts på lägre nivå, alltså på diplomatnivå mellan ambassadörer och hos diplomater på nivån därunder.

Och eftersom varken Ryssland, Kina eller någon annan kärnvapenmakt kommer att göra sig av med sina arsenaler så kommer USA inte heller att göra det.

De amerikanska invändningarna mot NBT känns igen, de är ungefär liknande som UD:s egna. NBT kommer inte att förbättra någonting i världen, dessutom hotar det att undergräva NPT vilket skulle gynna Nordkoreas kärnvapenprogram.

Och eftersom varken Ryssland, Kina eller någon annan kärnvapenmakt kommer att göra sig av med sina arsenaler så kommer USA inte heller att göra det.

Med NBT-avtalet så kommer ett förbud mot kärnvapen och för länder utan kärnvapen att samarbeta med kärnvapenländer. För medlemsländerna i Nato var slutsatsen enkel, NBT-avtalet fungerar inte i verkligheten.

Nederländerna var det enda Nato-land som satt med under förhandlingarna. Men röstade sedan emot. I röstförklaringen var man tydlig:

”Åtaganden i Artikel 1 är inkompatibla med våra åtaganden som Nato-land…Vidare är utkastet, i praktiken, icke verifierbart. Det skadar trovärdigheten.”

Ett avtal, särskilt ett avtal som är vagt och luddigt skriven för att alla ska kunna skriva på, kommer att leva sitt eget liv när det ska tolkas de kommande åren. Och hur kan Sverige veta vart avtalet tar vägen när olika praktiska händelser ska uttolkas i förhållande till NBT?

Under Aurora ska USA öva med Sverige, en övning som kan bli svårare att genomföra i framtiden.

Här skulle en tolkning av avtalet kunna bli att Sverige fördragsmässigt måste neka amerikanska fartyg och flygplan tillträde till svenskt territorium på grund av USA:s policy att aldrig bekräfta eller förneka kärnvapen.

Det i sin tur kan leda till att USA:s och Natos försvarsplanering av Baltikum måste tänka bort Sverige, trots våra åtaganden gentemot Baltikum i EU:s Lissabonfördrag och vår ensidiga Solidaritetsdeklaration.

Lägg därtill att Sveriges möjligheter att öva mer avancerat med Natoländer genom detta kan stängas. I praktiken stänger det hela Nato-dörren, samt kan leda till att Sveriges roll som partnerland skulle devalveras kraftigt.

Från amerikansk horisont ställer man sig fler frågor om hur Sverige tänker egentligen. Varför vill Sverige både skriva på avtalet och samtidigt ha skydd från kärnvapenmakter, som USA, Storbritannien och Frankrike? Hur tänker sig Sverige att ett säkerhetssamarbete ska se ut egentligen, när det samtidigt finns hot från en kärnvapenmakt som Ryssland?

För SAAB vore mardrömmen att Gripen skulle stå utan motor. Konsekvenserna skulle bli oöverskådliga och katastrofala.

I Washington har det också cirkulerat ett ”paper” som är en kalldusch för svensk vapenindustri, att amerikansk industri inte kan samarbeta kring högteknologisk vapenindustri med länder som skrivit på avtalet.

I det amerikanska synsättet är konventionellt och nukleärt försvar sammansatta delar i det amerikanska totalförvaret. För SAAB vore mardrömmen att Gripen skulle stå utan motor. Konsekvenserna skulle bli oöverskådliga och katastrofala. Både för svensk säkerhet och svenska arbetstillfällen.

Det är långt ifrån säkert att ett svenskt undertecknande av NBT skulle få den drastiska effekten, i alla fall på kort sikt, innan olika tolkningar utvecklar dokumentet. Men NBT-avtalet är en mycket farlig väg för svensk säkerhetspolitik.

Genom att stänga NATO-optionen och skrota Hultqvist-doktrinen som går ut på en rad bilaterala samarbeten, framför allt med USA, bidrar Sverige till både instabilitet och ökad oro i Östersjöområdet. Det ökar krigsrisken.

Ryssland är det land som pratar mest om att använda sina taktiska kärnvapen, bland annat för att kyla ned konflikter. Den svenska vägen skulle alltså öka riskerna för att kärnvapen används i Östersjöområdet. Eftersom Sverige är utanför kärnvapenparaplyet så bidrar Wallströms linje till större risk att vi drabbas vid en "rysk nukleär de-eskalering".

Ungefär så här har det pratats om Sverige och NBT-avtalet i diplomatiska kretsar i snart ett år.

Utrikesminister Margot Wallström (S) i FN-högkvarteret.

Wallströms spelplan begränsad

”Vi fattar självständiga beslut. Ingen ska försöka hota eller påverka oss.”

Det var en påtagligt irriterad Wallström som uttalade sig efter uppvaktningen från USA:s Chargé d´affaires. Det som framför allt torde irritera Wallström är att verkligheten nu läggs fram öppet. För budskapet var som sagt var inte nytt.

Wallströms mål att få igenom avtalet har försvårats. Hänvisning till utrikessekretess och förhoppningar om tystlåten diplomati har inte fungerat.

En första reträtt var en utredning om konsekvenserna för att vinna tid och för att kunna få frågan igenom i regeringen, där motståndet framför allt är försvarsminister Peter Hultqvist (S) som säger att arbetet med kärnvapennedrustning inte får rubba försvarssamarbeten.

Här talar tiden för Wallström, Alliansens hot om misstroendevotum mot Peter Hultqvist (S) för Transportstyrelsen kan göra att det motståndet faller i regeringen om Hultqvist tvingas bort.

Läs mer: Höststormvarning - Zapad17 blir rekordstor

Ett inrikespolitiskt svenskt drag som väcker förundran bland Sveriges allierade. Eller som en av de internationella källorna, en senior och ledande expert inom sitt område, uttrycker det frankt och förvånat - och utan hålla tillbaka:

"Ursäkta, men Alliansens ledare måste ju ha flera skruvar lösa om man under dylika omständigheter vill få bort Hultqvist, svenska regeringens enda trovärdiga säkerhetspolitiska styrman."

Om Wallström får igenom avtalet i regeringen så återstår riksdagen. Centerpartiet slängde igen dörren stenhårt i veckan, vilket troligtvis grusade förhoppningen om stöd därifrån för Margot Wallström (S) och hennes kabinettssekreterare Annika Söder, dotter till förra centerledaren Karin Söder.

Då återstår bara hoppet till Sverigedemokraterna, som intagit en folkhemsnostalgisk neutralitetsposition till Rysslands stora glädje.

Med hela Alliansen emot återstår bara hoppet till Sverigedemokraterna, som intagit en folkhemsnostalgisk neutralitetsposition till Rysslands stora glädje.

Frågan är om statsminister Stefan Löfven (S) verkligen vill att Sveriges viktigaste utrikespolitiska och säkerhetspolitiska beslut på årtionden ska vila på SD.

Genom att försöka hemlighålla och vilseleda kring motståndet mot NBT-avtalet har utrikesminister Margot Wallström fört Sverige in på en väg där det bara finns två alternativ, backa eller gå över stupet.

Regeringen är förhoppningsvis så klok att man väljer det förstnämnda så snart som möjligt.

Statsminister Stefan Löfven (S) har all anledning att se bekymrad ut.

Detta är en ledartext av Patrik Oksanen, som skriver om säkerhets- och försvarspolitik för flera av MittMedia-koncernens liberala och centerpartistiska ledarsidor. Oksanen är till vardags politisk redaktör för Hudiksvalls Tidning (c) samt för närvarande tf politisk redaktör på ÖP.

Intresserad av Säkerhetspolitik? Missa inte Podd 72! Podden handlar om att vara redo, om kriser, katastrofer, prepping, säkerhetspolitik och informationskrig. Finns att ladda ned på iTunes och Acast.

#27 A dangerous time - with Pomerantsev & Silverman

#26 Federley om cyberhotet: "Vi är som en sittande anka som väntar på att bli skjuten"

#25 John R Schindler: "Trump has a childs understanding of American government"

#24 De finlandsfrivilligas minnesdag

#23 ÖB om pengarna, veteranerna, Aurora-17 och året som gick

#22 Målkonflikten kring resiliens - samtal med Helena Lindberg på MSB

#21 Uppsnack inför #FoFRK - totalförsvar, psykförsvar och bussresa i Polen

#20 Finland fyller 100 år i en utmanande tid

#19 Trump blir den fria världens ledare, kommer vintern nu?

#18 Missilsköld, ny ubåt och bussresa i Polen

#17 Finland´s FM Soini: "They know we will defend ourserselves like tigers and lions together"

#16 Security in the Baltic Sea region - a podcast with Edward Lucas

#15 "Lögn och förbannad dikt", samtal med försvarsministern om informationskriget

#14 Återvunnen självständighet firar 25 år och gasledningen som delar Europa

#13 kl 07:58 kom explosionen

#12 Brexitspecial 2 - Och nu då, vad hände och varför?

#11 Brexitspecial - inför omröstningen

#9 Fem år sen Fukushima, alver mot troll och dina preppingfrågor

#8 Preppa för Sportlovskyla, kulturen i säkerhetsdoktrinen & Lars Wilderäng

#7 Maskrosrötter, fredsförsök i Syrien och hur Ryssland trollar litvinenkorapporten

#6 På FoFRK del 3: "ÖB lovar försöka stoppa Bergsjös anfall, finländska myter och energiplanering för krig"

#5: Från FoFRK del 2:"Sveriges förmåga får betyg, MSB:s GD och kvällspressens utsända"

#4: Från FoFRK 1: "En Skipper, en stjärnförfattare och en civil krishantering"

#3: Medborgaransvaret i Kris, Ryssland och besök på skräckhotellet

# 2: Så fixar du strömavbrottet & kan det bli krig på Balkan?

#1: Preppa med barn och Svarta svanar

Annons
Annons
Annons