Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Bergner: Det är inte pappa staten som ska kamma lössen från dina barn

Annons

Huvudlössen frodas och det typiska värddjuret är ett barn. Kanske ditt eget eller barnets kompis. Sedan, när du läser en mysig kvällssaga för den lilla arvtagaren, kan parasiten plötsligt krypa över till ditt hår. Du larmar läraren och behandlar enligt konstens alla regler, men tvingas sedan göra om allt på nytt.

Man behöver inte ha lusskräck för att känna obehag, och eviga rundgångar kostar pengar. Om familjen består av flera barn och två vuxna, kan det handla om tusentals kronor per år och en hel del merarbete i hushållet. Klart märkbara summor för familjer som måste vända på slantarna.

En huvudlus syns på en luskam efter luskamning.

Lössen är helt enkelt ett otyg som de flest nog skulle vilja stoppa, men hur når vi målet och vad ska det få kosta? Hur mycket som helst, skulle vissa desperat luskammande småbarnsföräldrar kanske svara, men om gemensamma skattepengar ska användas bör grundprincipen vara återhållsamhet.

Huvudlössen sprider inga sjukdomar, och de utgör ingen fara för den drabbade. De må sprida äckel och dålig stämning, men det är faktiskt en helt annan sak. Ur ett större folkhälsoperspektiv är huvudlössen en mycket liten fråga. Därför prioriteras den så lågt som den gör.

Likväl dyker det med viss regelbundenhet upp förslag om offentliga ingripanden för att krossa lössen. Under ett samtal i "Studio Ett" (15/9) framförde Staffan Svärd, som är professor i mikrobiologi vid Uppsala universitet, nyligen förslaget att Folkhälsomyndigheten ska få i uppdrag att hantera lusfrågan på motsvarande sätt som myndigheten i dag hanterar vissa viktiga sjukdomar. Myndigheten skulle kunna ha en person som ansvarade för frågan, och man skulle även förmedla relevant information, menade forskaren.

Andra vill gå betydligt längre än så. I en krönika i Expressen (14/9) har journalisten Frida Boisen förordat en modell med lustanter i skolorna och subventionerade lusmedel därför att "alla har rätt till ett lusfritt liv".

Frida Boisen efterlyser politiska åtgärder mot huvudlössen.

Frida Boisen är inte den första krönikör och förälder som har önskat svunna tiders "lusfröknar" tillbaka. Redan 2015 var Boisens kollega Karin Sörbring inne på det spåret, dock utan att ta ställning i sak. Precis som Boisen lät hon egna erfarenheter krydda anrättningen: "Orkar bara inte med ännu en höst med omständlig luskamning av hårömma barn morgon och kväll och påminnelser om att sonen och dottern inte ska låna ut hårborstar eller ha sina huvuden intill kamraternas under högläsningen! /.../ Det efterlängtade besöket hos morföräldrarna och småkusinerna ställs in och jag ber till Gud att jag själv ska slippa flotta ner håret med lusmedel när jag för en gångs skull precis kostat på mig att göra slingor" (Expressen 19/9 2015). Jobbigt, så klart, men säg den vardag som är helt fri från motgångar.

Många skattefinansierade arbetstimmar skulle det bli om förslaget genomfördes, och jag kan tänka mig både en och två kommuner (och även en stat) som ogärna skulle bekosta just detta. Om huvudlössen spred exempelvis tyfus på svenska skolor vore de samhällsekonomiska vinsterna uppenbara, men nu gör de alltså inte det. Det är alltid lätt att ropa på staten, men här handlar det om att ta ett personligt ansvar som individ och förälder.

Ska skolpersonal behöva sköta det förebyggande arbete som en del föräldrar i dag slarvar med?

Men tänk på den enskildes kostnader, invänder nu vissa, men argumentet är inte så blytungt som det kan tyckas. Faktum är att det går att kapa kostnader redan nu. För att citera Johan Lindh, som är parasitolog vid Uppsala universitet: "Om man kammar en gång varannan dag under en tiodagarsperiod så kommer de att försvinna" (Nordegren & Epstein i P1 2/10 2016). Det krävs alltså tålamod, men det går att bli lusfri även utan de förhållandevis dyra preparaten. Varför ska då skattebetalarna bekosta lusmedelssubventioner, kommunala luskammare eller ens en nationell lussamordnare? Det måste finnas gränser för vad vi kan tänka oss att bränna upp andras surt förvärvade slantar på.

Vi vet redan att lössen finns och vi vet vad som krävs för att förebygga och åtgärda. Visst är det välkommet att skolor och förskolor tar saken på allvar genom att larma och informera, men ytterst hänger allt på individen.

Det är inte pappa staten som ska kamma lössen från dina barn. Det är faktiskt du.

Annons
Annons
Annons