Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Bergner: Ett arbetsliv med sexuella trakasserier kan vi bara inte uthärda

Annons

Likt en lavin rullar #metoo-upproret vidare. Kvinnor i bransch efter bransch berättar om sakernas eländiga tillstånd och vittnesmålen omfattar allt från sexuella trakasserier till våldtäkter. Ingen kan längre blunda för omfattningen.

#Metoo-upproret visar att sexuella trakasserier är ett utbrett samhällsproblem.

Hur det politiska efterspelet kommer att se ut är dock ännu inte klart. Under fredagen ska arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) träffa Arbetsgivarverket, SKL, Svenskt Näringsliv, LO, TCO, SACO, Arbetsmiljöverket och Diskrimineringsombudsmannen. Andra ministrar har tagit motsvarande initiativ med anledning av #metoo och det är bra, för de sexuella trakasserierna måste stoppas.

En prioriterad fråga måste vara att få landets arbetsgivare att ta det ansvar de redan har, för underlåtenhet att agera tycks vara ett av de stora problemen i sammanhanget. Att döma av de utsatta kvinnornas egna berättelser har många arbetsgivare kommit på tok för lindrigt undan.

Läs även: Det är nu det händer

Det duger inte att komma långt i efterhand och visa handlingskraft. Att göra Facebook-delningar av olika #metoo-texter som ser bra ut i flödet väger lätt, om det egna ansvaret brister när det verkligen gäller. De som utsätts måste känna att de kan få rätt och att förövarna faktiskt kan klämmas åt. Och det alldeles oavsett om gärningsmannen är en kollega eller chefen själv.

Sexuella trakasserier definieras i diskrimineringslagen som "ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet". Definitionen är således vid och kan liknas vid en tratt, som fångar upp många typer av olämpliga och kränkande handlingar och beteenden.

En jurist skulle säkert uttrycka det hela mer stringent, men man skulle kunna se åtgärderna mot sexuella trakasserier som själva grundarbetet. Eller för att fortsätta med trattmetaforen – om tratten inte fångar upp kan allt möjlig annat också passera ute i arbetslivet.

Något som verkligen borde diskuteras under regeringens överläggningar med arbetsmarknadens parter är hur man ska kunna förhindra att män som utsätter kvinnor för sexuella trakasserier kan snacka sig ur situationen. En liknande diskussion som den som redan förs angående våldtäkter och samtycke behöver föras även angående de sexuella trakasserierna.

Det kan nämligen krävas att boven i dramat själv har förstått att vederbörande har utsatt en annan för något icke önskvärt för att handlingarna ska kunna räknas som sexuella trakasserier. Och om personen som har blivit utsatt inte har sagt något i stil med "jag vill inte att du säger så och gör detta mot mig, du kränker mig", kan mannen hävda att det bara var ett skämt och hjärtlig jargong, eller att han inte fattade att kvinnan inte ville.

Med en sådan ordning läggs ett stort ansvar på den utsatta kvinnan, eftersom subjektiva upplevelser tillmäts så stor betydelse. Det är inte rimligt att sexuella trakasserier bara får fortgå därför att kvinnan är för rädd, för otrygg eller för underordnad för att kunna ryta ifrån i stundens förnedring.

Det borde vara möjligt att vända på perspektivet. Om vi i stället konstaterar att mannen rent objektivt borde ha förstått att det han gjorde var fel, kan lagstiftningen mot sexuella trakasserier förhoppningsvis fylla sitt syfte på ett mer tillfredställande sätt. En sådan förändring vore på sin plats, för sexuella trakasserier är aldrig bara ett skämt eller bara oskyldiga misstag.

De kränkta, tystade och undanskuffade måste få upprättelse. Ett arbetsliv som är fullt med all denna skit kan vi bara inte uthärda.

Annons
Annons
Annons