Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Bergner: Innerst inne är de alla folkpartister

Annons

Liberalerna har sett bättre dagar. I den senaste väljarbarometern från SVT/Novus får partiet beskedliga 5,8 procent och med en partiledarstrid i full gång har L en oviss färd framför sig.

Ronny Erikssons band Euskefeurat sjöng en gång att "innerst inne är vi alla folkpartister". Ett problem för Liberalerna är att detta inte längre stämmer vad avser svenska folket. Ett annat problem för L är att detta stämmer alltför väl när det gäller Liberalerna.

Hur försvaras friheten i dag och vilken roll vill L spela i sammanhanget?

Efterfrågan på ett parti som i långa stycken är just måttfullt, lagomt och en aning pekpinneaktigt tycks just nu vara begränsad. Kanske är det delvis därför som L nu aktivt och målmedvetet försöker muta in nya politikområden.

Utrymmet för Liberalerna har dock krympt i och med att Centerpartiet har blivit en naturlig samlingspunkt för mer frihetliga liberaler. Liberalernas tydlighet i traditionella partiskiljande frågor, som jordbruket och kärnkraften, räcker inte till för att markera skillnaden. Liberala väljare tycks kunna acceptera en hel del centerpartism bara de får Annie Lööf, och partiets egna företrädare har inte varit tillräckligt tydliga om varför liberala väljare i dag ska rösta med L och inte med C.

Ett liknande problem upplever Liberalerna när det gäller försöken att tuffa till sig i rättspolitiken och återknyta till den integrationspolitik som Nyamko Sabuni och Mauricio Rojas stod för. Trots en genuin politikutveckling och ambitiösa, kompetenta företrädare tenderar L som parti att glömmas bort. Liberalerna är inte de enda som vill ha trygga förorter i storstäderna och fler poliser, samt nolltolerans mot hedersförtryck, barnäktenskap och terrorism. Varför välja just L när det finns alternativ på annat håll?

"Frihet måste försvaras", inskärper Jan Björklund, och detta är givetvis sant. Men om Liberalernas politiska kommunikation huvudsakligen ska fokusera på "importerade hot", som direkt eller indirekt förknippas med invandringen, finns risken att man målar in sig i ett hörn. En bestående pedagogisk uppgift för Liberalerna är att visa att de förslag som formuleras verkligen syftar till att stärka friheten, att man inte bara följer tidsandan.

Liberalerna har bra förslag om satsningar på polisen, och partiet vill gå längre än regeringen när det gäller terrorbekämpning. L vill att alla IS-återvändare ska utredas direkt när de kommer tillbaka till Sverige och partiet vill även förenkla regelverket så att det ska bli lättare att dra in pass om det finns misstanke om terrorresa. Ambitionsnivån är det inget fel på, men ur principiell liberal synpunkt är åtgärder av detta slag inte helt okontroversiella, och det är givetvis otacksamt att storma fram om man aldrig får komma först.

Jan Björklund, som talar i Almedalen under måndagen, har en svår sits. Han leder ett parti som vill vara Liberalerna med stort L, men som innerst inne är folkpartistiskt. Han hotas av en skarp utmanare i form av Birgitta Ohlsson, samtidigt som partiet inte längre talar med en gemensam röst i EU-politiken. Dessutom fortsätter regeringsfrågan att spöka vidare även för L.

Det är bäst för Liberalernas ledare att han gör en stark insats i Almedalen, för annars hotar Björxit redan i november.

Annons
Annons
Annons